Sofya kom hem sent, utmattad efter en lång och påfrestande dag. Arbetet som designer var ofta en berg-och-dalbana av stress och krav, och idag hade inte varit något undantag.
Ett svårt projekt, ständiga ändringar från kunden, och den obevekliga deadline som hängde över henne gjorde att hon kände sig som en vrak.
När hon öppnade dörren till sin lägenhet möttes hon av den välbekanta doften av nybryggt kaffe och kanel. Luften var mjuk och varm, och för ett ögonblick kändes världen lite mindre tung.
I köket stod Alina, hennes rumskompis, och lagade middag medan hon sjöng en liten melodi för sig själv. Alina var tystlåten men stabil, en trygghet i Sofyas ofta kaotiska liv.
Sofya hade köpt lägenheten tre år tidigare, när många av hennes vänner ansåg att hon var galen. Vid 26 års ålder, att ta ett så stort lån? Det var riskabelt, men Sofya visste vad hon ville.
Hon hade redan en framgångsrik karriär som designer och hade kämpat för varje cent för att köpa sitt eget hem.
Till skillnad från sina universitetskompisar, som spenderade sina pengar på kläder och fester, hade Sofya sparat allt för att få sitt drömhem.
Hennes föräldrar hade stöttat henne – pappa hade tömt sina besparingar och mamma sålt smycken för att hjälpa Sofya att förverkliga sin vision.
Lägenheten var i ett dåligt skick när hon köpte den, men efter månader av renoveringar var den klar – en ljus och rymlig bostad med panoramafönster och ett stiligt, skräddarsytt inre.
Till en början bodde Sofya ensam, men de höga månadskostnaderna för bolånet var svåra att bära. Efter mycket övervägande valde hon att hyra ut ett rum.
Alina, en medicinstudent som var både tystlåten och pålitlig, blev den perfekta hyresgästen. De delade sin vardag i harmoni, och Sofya kände sig aldrig ensam.
Allt förändrades när Sofya träffade Maxim. De möttes på gymmet, och hans utseende och charm var omedelbart fängslande. Han var försäljningschef och hade haft ögonen på Sofya redan innan de träffades.
Deras första dejt var i en mysig restaurang med levande musik, där Maxim förtrollade henne med sin humor och elegans. Åtta månader senare var de gifta.
De första månaderna av äktenskapet var som en dröm. Maxim var kärleksfull, stödjande och behandlade Sofya med värme och omtanke.
Till och med Alina, som bodde där, var inget problem för honom – han skämtade ofta om att nu hade han två vackra kvinnor i sitt liv.
Men allt förändrades efter det första besöket av Maxims mamma, Natalja Viktorovna. Hon var kall, kritisk och såg på Sofya med en blick som tycktes söka efter fel.
Hon granskade lägenheten noggrant, såg sig omkring och rynkade på näsan när hon fick reda på att Alina bodde där.
“In anständiga familjer bor man inte med främlingar,” sa hon. “Det är som ett studentboende.”
Efter det började Natalja göra allt fler subtila kommentarer om hur en “anständig kvinna” borde erbjuda sin man ett hem utan andra människor där.
Maxim, som först avfärdade sin mammas kommentarer, började långsamt anpassa sig till hennes tankesätt.
När Maxims jobb började bli osäkert, med nedskärningar på företaget, började han förändras. Hans självsäkerhet försvann, och han började isolera sig, ständigt på jakt efter en lösning på sina problem.
Natalja började dyka upp oftare, gav honom mat och “goda råd” om hur de skulle leva ett enklare liv.
“Om ni inte hade den där stora skulden att betala skulle ni kunna leva så mycket bättre,” sa hon en gång, och Sofya kände hur frustrationen växte inom henne.
Hon hade tagit det lånet långt innan de gifte sig, och att ständigt få höra denna kritik från Natalja började kännas orimligt.
Så kom nästa steg: Natalja ville att Sofya skulle kasta ut Alina för att ge plats åt Maxims bror, Kirill, som just hade skiljt sig och inte hade någonstans att bo. Sofya var bestämd.
“Rummet är redan uthyrt,” sa hon. “Jag har ett kontrakt med Alina.”
Men Natalja gav sig inte. Maxim, som alltid försökt hålla sig neutral, började nu hålla med sin mamma. “Kanske du borde vara mer förstående, Sofya. Kirill är i en svår situation…”
Sofya, som inte trodde sina öron, kände hur hennes tålamod började brista.
Var detta verkligen vad Maxim ville? Att kasta ut Alina, som alltid varit en pålitlig och ansvarsfull hyresgäst, för att ge plats åt en man som svek sin fru?
Situationen blev ännu värre när Sofya upptäckte att Maxim hade kontaktat en advokat för att få lägenheten som gemensam egendom.
Han försökte ta ifrån henne det hon hade byggt upp innan de ens varit gifta. Sofya blev förkrossad och kände sig sviken.
Nästa dag stod en fastighetsmäklare och Natalja vid dörren. “Vi har tänkt på en lösning,” sa Natalja med ett självsäkert leende. “Vi byter lägenhet. Ni får en mindre, och Kirill får ett eget rum.”
Sofya kände hur raseri och frustration bubblade upp inom henne. “Jag kommer inte att ge upp mitt hem,” sa hon bestämt.
På kvällen exploderade allt. Maxim, som nu var frustrerad och arg, började anklaga Sofya för att vara självisk. “Du tänker bara på dig själv. Kirill har inget hem…”
“Och vad ska jag göra?” sa Sofya, uppgiven. “Ska jag ta in en man som svek sin fru och nu förlorat allt?”
Just då kom Alina in i rummet, gråtande. “Sofya, jag hörde på samtalet. Din mamma sa att jag måste flytta ut, annars kommer jag att få problem med mitt praktik.”
Sofya vände sig mot Maxim. “Är det här sant?”
Maxim sänkte blicken. “Mamma ville bara hjälpa…”
“Jag vet vad hon ville,” sa Sofya kallt, och visade honom e-posten från advokaten. Maxim hade inte ens försökt dölja sina planer.
Några dagar senare ansökte Sofya om skilsmässa. Eftersom de inte hade gemensam egendom eller barn gick processen snabbt, och Maxim motsatte sig inte ens.
Flera månader senare, vid en slump, träffade Sofya Kirills ex-fru på ett café.
“Det var allt Natalja som planerade detta,” berättade hon. “Kirill hade aldrig haft för avsikt att bo hos dig. Han hade redan flyttat långt bort med sin älskarinna.”
Sofya kände sig lättad – hon hade gjort rätt val. Hon kunde nu gå vidare, och Alina blev kvar. Sofya började bygga sitt liv på nytt, denna gång utan att låta någon försöka ta det hon hade kämpat för.
Och i Dmitri Alexandrowitsch, en professor som beundrade hennes styrka och självständighet, hittade Sofya en ny början.
“Du är verkligen en inspiration,” sa han en kväll. “Det krävs mod för att stå upp för sig själv.”
Sofya log. Hon visste nu att i ett äktenskap, som i livet, var det respekt och tillit som var det viktigaste – något Maxim aldrig hade gett henne.
