Efter den dramatiska händelsen där Rita hade räddat Ilya och tagit honom till sjukhuset, var hans bild fastklistrad i hennes tankar.
Hans plågade ansikte, hans livlösa kropp och hans svaga andetag var allt hon kunde tänka på.
Hon visste att hon inte bara hade räddat honom från döden, utan att han var på väg att dras in i något mycket större och farligare.
Dagarna gick, men tankarna på honom släppte inte taget om Rita. Det var som om en osynlig tråd band dem samman – en tråd som hon inte kunde klippa av, oavsett hur mycket hon försökte.
En morgon, efter en tyst natt, fick hon ett samtal från sjukhuset. Läkaren på andra sidan luren hade en ton som blandade lättnad och oro. «Ilya har vaknat. Men han är fortfarande i kritiskt tillstånd.
Och vi vet fortfarande inte vem han är. Vi hittar inga identitetshandlingar, inget försäkringskort. Kan du hjälpa oss att ta reda på hans namn?»
Rita kände en kall rysning genom kroppen. Det var inte bara hans liv som var i fara längre – nu var även hans identitet en gåta som måste lösas.
«Jag kommer direkt,» sa hon utan att tveka. Hon hade lovat att hjälpa honom, och det tänkte hon hålla fast vid.
När Rita kom till sjukhuset, låg Ilya där – blek, trött, men fortfarande vid liv. Hans ögon flög öppna när han såg henne, och för första gången på flera dagar gav han ett svagt leende.
«Tack… du är som en ängel,» viskade han, hans röst var knappt hörbar.
Rita satte sig vid hans sida och tog hans hand. «Vad har hänt, Ilya?» frågade hon, röst full av oro. «Berätta för mig, vi måste ta reda på vad som pågår.»
Ilya var tyst länge, som om hans ord var tunga, som om han inte ville utsätta henne för sanningen. Men till slut började han tala, långsamt och med tunga andetag.
«Jag var på gatan när de kom. De överföll mig. Men det är inte så enkelt… De jagar mig. De vill döda mig. Jag har varit på flykt länge. Det här är inte första gången.»
Rita kände en kall kår genom ryggraden. «Vem är de? Vad vill de av dig?» frågade hon, varje ord genomsyrat av oro.
Ilya såg på henne med svaga, tårfyllda ögon. «Du vill inte veta, Rita. Du vill inte ha något att göra med dem. Lova mig att du inte kommer närmare.
De är farliga. Om de vet att du känner till något, kommer de inte att tveka.»
Men Rita var inte den som backade. Hon kände att hon måste hjälpa honom, oavsett riskerna. «Jag kan inte bara gå härifrån, Ilya. Du är inte ensam längre.
Vi tar oss igenom det här tillsammans. Säg mig vad som hänt, så hittar vi ett sätt att få dig i säkerhet.»
Rita fortsatte att besöka Ilya varje dag, men en morgon var han plötsligt borta. Försvunnen. Sjukhuspersonalen var förtvivlad. «Vi förlorade honom över natten,» sa sjuksköterskan.
«Ingen såg något, han bara… försvann.»
Rita kände en snabb rusning av panik. Om han hade försvunnit så snabbt och enkelt, visste hon att han var i stor fara.
Hon kunde inte bara vänta på att han skulle dyka upp igen. Hon var tvungen att hitta honom – nu.
Så började hon sin egen jakt. Hon sökte på gatorna, i gamla lagerlokaler, i förfallna byggnader, överallt där hon kunde tänka sig att han kunde vara.
Och efter flera dagar av intensiv letande, fann hon honom. Inte på någon säker plats, utan i ett övergivet hus vid stadens utkant, där ingen ville gå.
Mörkt, tyst och förfallande – men där satt han, utmattad och ensam.
När han såg Rita, höjde han blicken och ett svagt leende spred sig över hans ansikte. «Jag visste att du skulle hitta mig,» sa han.
Rita rusade fram till honom. «Vad gör du här, Ilya? Varför gick du? Vad är det som pågår?» frågade hon, förvirrad och rädd.
Ilya lutade sig mot väggen och suckade tungt. «Jag var en del av en liten grupp, men för några månader sedan dog min bror under ett rån.
De tror att jag är ansvarig. Nu är jag på flykt. Och de kommer inte sluta förrän de får tag på mig.»
Rita kände hur en klump bildades i halsen. «Varför sa du inte något tidigare? Du behövde inte göra det här ensam! Jag kan hjälpa dig, vi kan hitta en lösning tillsammans!»
«Du förstår inte, Rita,» sa Ilya med en allvarlig blick. «De här människorna… de kommer inte ge sig. Och om du blandar dig i, kommer de också att komma efter dig.»
Rita stod tyst en stund, men känslan av att inte kunna lämna honom var för stark. «Jag kan inte bara gå härifrån, Ilya. Vi klarar det här tillsammans.
Jag kommer att hjälpa dig att hitta ett sätt att bli fri från allt detta.»
I veckorna som följde började de båda planera för en framtid bortom den ständiga faran.
Rita hjälpte Ilya att fly från staden, att hitta en plats där han kunde vara säker – långt bort från alla de människor som jagade honom. Det var en lång och farlig väg, men tillsammans fann de en lösning.
Och medan hon såg på Ilya, förstod Rita något som förändrade allt: Att hjälpa honom hade inte bara varit en handling av medkänsla, det var också en chans att förnya sitt eget liv.
Hon hade blivit starkare, modigare – och kanske hade hon till och med funnit något att kämpa för. Inte bara för honom, utan för sig själv.
Deras framtid var fortfarande osäker, och faran var långt ifrån över, men Rita var inte längre den samma. Hon var inte längre den som var rädd för att ta svåra beslut.
Och tillsammans skulle hon och Ilya bygga en ny framtid – en framtid där de inte var bundna av det förflutna, utan friheten att skapa något bättre.
