Jag och Adam hade varit tillsammans i sex år, och bröllopet var bara en månad bort. Vi var redo att ta nästa steg i livet, men ett oväntat avslöjande hos mina föräldrar kastade hela vår framtid i osäkerhet.
Vi hade åkt hem till mina föräldrar för att spendera några sista dagar innan vi blev ett gift par.
Adam föreslog att vi skulle bo på hotell, men jag ville gärna stanna i mitt barndomshem för en sista nostalgisk kväll.
«Jag vill bara ha en kväll här, innan allt förändras», sa jag. Han rynkade på pannan men gick med på det.
När vi kom fram var stämningen på topp. Min mamma och moster hade dukat upp ett stort bord med mat, och alla var glada över att träffa Adam.
Han verkade trivas, till och med när han hjälpte till att diska och sa: «Jag är inte van vid att vara i centrum, men det här känns bra.»
På ytan var allt som det skulle, men när vi gick till sängs började Adam att röra på sig i sängen, uppenbart obekväm. «Jag kan inte sova, den här sängen är för hård», klagade han.
Jag föreslog att han skulle gå ut och ta lite frisk luft, men när han gick ut, visste jag inte att det skulle vara början på en mardröm.
Plötsligt hördes ett skrik från hallen. Jag satte mig upp, hjärtat rusande. Adam stormade in i rummet, blek och upprörd. «Din mamma står och kysser en annan man i hallen!» sa han, hans röst skakig av chock.
Allt stannade upp. Jag hade alltid vetat att mina föräldrar hade ett öppet förhållande, men jag hade aldrig trott att det skulle komma ut så här, och absolut inte nu, precis innan vårt bröllop.
«Snälla, Adam, lugna ner dig», försökte jag, men hans vrede var för stark för att kunna dämpas.
«Ring din pappa! Säg att din mamma är otrogen här, i vårt eget hem!» Han var förblindad av ilska. Men han visste inte hela sanningen.
Mina föräldrar hade alltid levt enligt sina egna regler, och jag hade vuxit upp med det.
Innan jag hann förklara, klev min mamma in i rummet, och började lugnt rätta till sin klädsel. «Jag kan förklara», sa hon, men Adam avbröt henne. «Förklara? Du är otrogen!» skrek han.
«Det är inte otrohet, Adam», sa mamma, utan att höja rösten. «Sasha vet allt. Vi lever på ett annorlunda sätt.» Adam vände sig mot mig, hans ansikte fyllt av förundran och ilska. «Du visste? Och du sa inget?»
Jag kände hur hela mitt hjärta krossades. «Jag visste inte hur jag skulle förklara det», sa jag, «det är inte något jag ville dölja, men det var aldrig mitt att avslöja.»
«Du borde ha sagt något», röt han. «Hur kan jag lita på dig nu? Är det här verkligen ditt liv? Är det här vad du vill?»
Jag kände mig som om marken rämnade under mig. Hela min barndom, hela min uppväxt, allt kraschade på en sekund.
Adam hade en egen bakgrund med otrohet – hans mamma hade svekt hans pappa, och han hade växt upp med de sår som det hade lämnat.
«Adam, snälla, lyssna», sa jag desperat. «Det handlar inte om oss. Jag älskar dig. Jag vill inte ha deras livsstil, jag vill ha vårt liv.»
Men han hörde inte. Hans egna rädslor och trauman var för starka. «Det här är för mycket för mig», sa han, hans röst bruten. «Jag måste tänka på det här. Jag kan inte hantera det nu.»
Han packade sina saker och åkte till ett hotell för att «tänka». Jag satt ensam i rummet, tårarna rullade ner för mina kinder. Det var som om världen plötsligt hade blivit osynlig för mig.
På morgonen försökte mamma trösta mig. «Du måste prata med honom», sa hon. «Förklara, han kommer förstå.»
Jag åkte till hotellet för att prata med Adam. Men samtalet var stelt, fyllt av anklagelser och tystnad. Jag föreslog att vi skulle åka till min farmor för att få ett break från mina föräldrar och kunna prata i lugn och ro.
«Det låter bra», sa han, men vi visste båda att kylan mellan oss var något mycket större än var vi befann oss.
När vi packade för att åka sa jag: «Jag har aldrig försökt dölja något för dig, Adam. Jag vet bara inte hur jag ska förklara det här. Jag har inte ens förstått det själv.»
Adam suckade och rörde vid sina tinningar. «Jag förstår, men det rör upp gamla sår för mig. Jag behöver tid att bearbeta det här.»
Vi tillbringade resten av veckan hos min farmor, försökte rädda något av vårt förhållande, men vi var fast i tystnaden som hade vuxit mellan oss. Mina föräldrar bad om ursäkt, men det löste ingenting.
Deras livsstil hade väckt gamla trauman i Adam, och nu var det vi som stod på spel.
På väg hem satte vi oss ner i bilen och talade om framtiden. «Jag tror vi borde gå i terapi», sa jag. «Vi behöver bearbeta våra egna trauman innan vi kan gå vidare.»
«Jag är beredd att försöka», svarade han. «Jag behöver förstå mina egna känslor för att kunna acceptera din familj.»
Och så började vi – en lång och osäker väg framåt. Vi vet att det kommer ta tid, men vi är villiga att kämpa för vår relation.
Vi är fast beslutna att ge oss själva en chans, att tillsammans hitta tillbaka till oss själva.
Vad skulle du göra om du var i min situation?
