«Du har återigen inte gjort något!» Rösten från Maria Pawlowna ekade genom hela lägenheten så fort Jelena klev in i vardagsrummet.
Svärmodern stod vid fönstret, armarna korsade över bröstet, och såg på henne med en blick fylld av fördömande.
Jelena suckade djupt och försökte att inte låta sig provoceras. Det var inte första gången, och varje gång hon kom hem förväntade hon sig dessa ord som en oundviklig del av sitt liv.
«Maria Pawlowna,» började Jelena lugnt, trots att hon inombords kokade av ilska, «jag har städat hela morgonen och sen var jag ute och handlade. Vad mer hade jag kunnat göra?»
Svärmodern vände sig inte ens om, utan log bara hånfullt.
«Jaha, du har städat,» sa hon med en skärande ironi. «Din förståelse för renlighet är… väldigt speciell. Och vad var det för inköp? Återigen onödiga saker?»
Jelena kände hur hennes axlar spändes av frustration.
Det var alltid samma sak: Maria Pawlowna blandade sig i alla aspekter av deras liv, från städning till vad Jelena lagade för middag.
De senaste åren, sedan de började bo under samma tak, hade Jelena känt att hennes liv blev en ständig kamp för att hitta sitt eget utrymme inom familjen.
«Jag köpte mat till middagen,» svarade Jelena och försökte dölja sin ilska. «Det som du kallar ‘onödiga saker’ är faktiskt det som vår familj behöver.»
Maria Pawlowna vände sig långsamt mot henne. Hennes blick var fylld av ogillande.
«Om du visste hur man sköter ett hem ordentligt,» sa hon skarpt, «skulle du veta hur man sparar på maten. Jag har alltid sagt till Anton att du inte har tillräckligt med förstånd för att driva ett hem.»
Jelena frös till. Händerna knöts till nävar. Hon var en bra fru och mamma, hon gjorde sitt bästa för att ta hand om sin familj.
Men med Maria Pawlowna var det omöjligt – hon gav henne aldrig en stunds ro, alltid något att kritisera.
«Maria Pawlowna,» började Jelena, och en våg av ilska växte inom henne, «det här är vårt hem. Jag bor här med min man och mitt barn, och jag har rätt att bestämma hur vi sköter vårt hem.»
Svärmodern rynkade pannan, och hennes ansikte blev ännu strängare.
«Så?» frågade hon med en lätt sarkasm i rösten. «Tror du att du kan sköta hemmet bättre än jag? Du kan knappt laga en ordentlig middag!»
Jelena kunde inte hålla sig längre. Svärmoderns ord träffade som en örfil.
«Jag behöver inte förklara mig för dig,» svarade hon bestämt. «Det här är mitt liv, och jag har rätt att fatta beslut i mitt eget hem.»
De orden hängde i luften som en tung, tät dimma, och rummet fylldes av en dyster tystnad.
Maria Pawlowna såg på henne som om Jelena hade sagt något fullständigt oacceptabelt, något som inte borde ha sagts.
«Så här pratar du med mig i mitt hus?» frågade hon kallt. «Jag har levt här hela mitt liv, och du har ingen rätt att kasta ut mig.»
Jelena stelnade. Hon visste att hennes ord hade varit för hårda, men det var för sent att ångra sig.
Efter alla dessa år av ständiga anklagelser och kontrollbehov, behövde hon sitt eget utrymme, sin rätt att leva sitt eget liv.
«Jag säger inte att du måste gå,» svarade Jelena, denna gång mjukare. «Men du måste förstå att Anton och jag nu bygger vår egen familj. Du kan inte lägga dig i varje beslut vi fattar.»
Maria Pawlowna pressade sina läppar samman, hennes ansikte uttryckte en blandning av besvikelse och missnöje.
«Jag vill bara hjälpa er,» sa hon till slut, och i hennes röst hördes en ton av uppgivenhet. «Jag har alltid velat att min son ska leva i välstånd och ordning, och du förstår inte det.»
Jelena såg på sin svärmor och kände en sorg i sitt hjärta. Hon visste att Maria Pawlowna älskade sin son, men den kärleken höll på att förvandlas till ett behov av att kontrollera varje aspekt av deras liv.
«Vi uppskattar din hjälp,» sa Jelena mjukt, «men vi måste lära oss att vara en familj på vårt eget sätt.»
Maria Pawlowna var tyst länge innan hon svarade.
«Bra,» sa hon slutligen, och hennes röst var låg och nästan resignad. «Jag ska inte blanda mig mer. Men kom ihåg, om något går fel, så finns jag alltid där.»
Jelena drog ett djupt andetag, och en lättnad spred sig i kroppen, som om detta var det första steget mot fred i deras hem.
Men i hennes hjärta fanns fortfarande en bitter känsla: konflikten var långt ifrån över.
