När telefonen ringde mitt i natten, kände Lena en kall rysning längs ryggraden.
Skärmen visade ett okänt nummer, men en obestämd känsla av oro fick henne att svara.
På andra sidan linjen hördes en dämpad röst, som tillhörde hennes gamla vän Lera, som hon känt hela sitt liv.
I hennes röst hördes panik, och Lena kände genast ett obehag som spred sig genom kroppen.
— Lena, snälla, lyssna på mig… Jag är i stort trubbel, — sa Lera, och hennes röst brast flera gånger, som om hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
Lena försökte samla sig, även om en storm av frågor och oro virvlade i hennes huvud.
— Vad har hänt? Var är du? — frågade hon, och försökte hålla rösten lugn, även om den inte speglade hur hon egentligen kände sig.
Men istället för ett svar blev det tyst, och tystnaden kändes nästan överväldigande.
Det verkade som om Lera samlade sina tankar eller inte vågade säga något. Till slut, efter en lång suck, sa hon:
— Jag kan inte prata om det här på telefon. Du är den enda jag kan vända mig till… Om du inte hjälper mig, vet jag inte vad som kommer hända.
Lenas hjärta bultade snabbare, och en känsla av oro grep tag i henne. Hon kunde inte stå stilla.
Snabbt klädde hon på sig och begav sig till den adress Lera gett henne.
Natten var kall och öde, och Lena kunde inte skaka av sig känslan att något väntade på henne, något som skulle förändra hennes liv för alltid.
När hon äntligen kom fram till platsen såg hon Lera sitta på en bänk i parken.
Lera såg blek och utmattad ut, med ögon som var röda och svullna av tårarna. Det fanns inget kvar av den livlighet som hon brukade ha.
— Lena… — viskade Lera när hon såg sin vän. — Jag har hamnat i en hemsk situation.
Jag är skyldig mycket pengar till farliga människor, och nu kräver de att jag betalar… Jag har inget mer än dig.
Lena lyssnade noggrant och försökte dölja sitt eget chockade uttryck. Hon förstod att situationen var mycket allvarligare än vad hon först hade föreställt sig.
— Hur mycket tid har du? — frågade Lena, nu med en klarare förståelse för allvaret i situationen.
Lera kastade en orolig blick på sin klocka och viskade att hon bara hade några få dagar kvar.
Lena nickade, beslutade sig för att inte stanna vid att leta efter syndabockar eller förlora tid på att diskutera detaljer. Hon lovade sig själv att inte överge sin vän.
De kommande dagarna satte Lena igång med att ordna hjälp för Lera.
Hon vände sig till bekanta för att samla ihop det pengar som behövdes och efter mycket ansträngning lyckades hon till slut samla ihop den summa som krävdes.
Lena bestämde sig för att själv leverera pengarna, för att inte utsätta Lera för mer risk.
Men när Lena överlämnade pengarna kände hon att det här inte var slutet på historien.
Något var fortfarande olöst, och en känsla av att hotet hängde över Lera var omöjlig att skaka av sig.
Lena lovade sig själv att hålla ett öga på Lera, för hon kände att faran inte var över.
Några dagar senare träffades de igen, och denna gång såg Lera mycket mer lugn ut, som om hon hade fått tillbaka en del av kontrollen över sitt liv.
De satt på ett café och njöt av den efterlängtade lugnet, och Lena märkte hur hennes vän sakta återfick livskraften.
— Tack, Lena. Du räddade mig… Och du påminde mig om att det finns saker i livet som är viktigare än pengar, — sa Lera, och hennes röst skakade av tårarna. — Du är min riktiga familj.
Tårarna fyllde bådas ögon, och de kramade om varandra länge, som om deras vänskap var det enda som egentligen betydde något.
