Tio år hade gått, och på julafton, mitt i det bländande ljusflödet på Times Square, stod Peter och väntade.»Jag kommer vara här, jag lovar,» hade han sagt till Sally under den strålande kristallkronan på skolbalen,
när deras händer var sammanflätade och hjärtan slog i samma takt. Deras värld var fylld av förväntningar, ungdomens magi – men löftet de gav var något mer än ord, det var en osynlig förbindelse mellan deras själar.
Kvällen var som ett kalejdoskop av musik, skratt och tårar, en förgänglig stund som ingen av dem ville släppa taget om. Det som förenade dem var mer än bara ett löfte – det var en djup förbindelse, inristad i deras inre väsen.
Men livet hade rivit dem åt olika håll, deras vägar delades som löv som vinden förde bort. Ändå, mitt i alla dessa förändringar, fanns en ögonblick som förblev orubbat, som en glittrande stjärna på en mörk himmel:
«Om tio år, på julafton, under ljusen på Times Square. Jag kommer vara där, oavsett vad.»Ett helt decennium hade passerat. Nu stod Peter där, omfamnad av den kyliga decemberluften.
Reklamens ljus blinkade omkring honom, reflekterades i hans tårfyllda ögon. Människor rusade förbi, deras röster smälte samman till ett svagt mummel. Men Peter såg bara en sak: den tomma platsen där Sally borde stått.
Och just när han trott att allt var förlorat, såg han henne. Ett litet flicka, inte mer än åtta år, med ett gult paraply i handen. Hennes ögon glimmade som smaragder, och de bruna lockarna föll mjukt över hennes axlar.
«Är du Peter?» frågade hon med en röst så svag att den knappt bröt tystnaden.Peter nickade, hans hjärta bultade hårt, som om det försökte slå sig ut ur bröstet. «Ja… ja, det är jag. Och du är?»
«Jag heter Betty. Mamma sa att jag skulle hitta dig här.»Hela världen verkade stanna. «Din… mamma? Sally?»Betty sänkte blicken och grep ännu hårdare om sitt paraply. «Mamma gick bort för två år sedan.»
Orden träffade Peter som en kraftig stöt i magen. Luften omkring honom frös till is, och världen omkring honom förlorade sin styrka. I ett ögonblick var den brusande Times Square bara ett svagt eko i bakgrunden.
Bakom Betty stod ett äldre par. Mannen hade silvergrått hår, kvinnan bar sorgsna, men varma ögon.»Peter,» sa mannen med en röst som darrade. «Jag är Felix, Sallys far. Det här är min fru. Vi har hört så mycket om dig.»
Peter skakade på huvudet, tårarna började rinna. «Varför skrev hon aldrig till mig? Varför berättade hon inget?»Felix fru tog ett steg framåt och lade sina händer samman på ett lugnt sätt. «Sally ville inte belasta dig.
Hon visste att du tog hand om din sjuka mamma. Hon trodde att du hade gått vidare, och ville inte att du skulle känna att du var bunden.»Betty tog ett steg närmare, hennes lilla hand lade sig varsamt på Peters arm.
«Mamma sa att du älskade henne mer än något annat. Och att du skulle hålla ditt löfte.»Peter sjönk på knä, hans händer grep Bettys, och tårarna rann okontrollerat nedför hans kinder. «Jag har aldrig slutat älska henne. Och jag kommer alltid att älska dig, Betty.»
Felix fru räckte honom en sliten dagbok. Sallys namn var inristat på omslaget med vackra, kurviga bokstäver.»Det här är för dig,» sa hon mjukt. «Alla hennes tankar, drömmar och all hennes kärlek – allt finns här.»
Peter öppnade boken med darrande händer. Varje sida var fylld med Sallys ord, hennes drömmar, hennes visioner om ett liv de aldrig fick leva. Mellan sidorna låg ett gammalt foto: Peter och Sally, unga, skrattande, med hela livet framför sig.
De följande månaderna tog Peter Betty till sitt hem. Lägenheten fylldes med skratt och berättelser. Varje kväll berättade han för Betty om Sally – om hennes mod, hennes kärlek och hennes obevekliga tro på löftet de gav varandra.
Nästa julafton besökte Peter och Betty Sallys grav. En bukett gula rosor låg på den orörda snön.»Mamma sa att gult är färgen för nya början,» viskade Betty.
Peter nickade, hans röst var både mjuk och fast. «Hon hade rätt. Och hon skulle vara så stolt över dig.»Under den grå vinterhimlen insåg Peter: Trots att han hade förlorat Sally, levde en del av henne vidare i Betty.
Deras berättelse var inte en om förlust, utan om en kärlek som tid, avstånd och död inte kunde förgöra. Och när Peter höll Bettys hand, visste han att deras löfte aldrig hade brutits.
Det hade bara funnit en ny väg att leva.
