En kväll när Nancy satt och vikte Davids kläder, föll en noggrant vikt lapp ut ur hans skjortficka.
Hon stannade upp ett ögonblick, kände en plötslig nyfikenhet innan hon plockade upp lappen och långsamt vecklade ut den.
Så snart hon ögnade igenom texten, kände hon en kylig känsla sprida sig genom hennes kropp, som en iskall vind som svepte över henne.
Hennes hjärta hoppade till, och hon kände hur hennes andning blev snabbare.
«Grattis på vår årsdag, älskling! Dessa sju år har varit de bästa i mitt liv. Låt oss mötas på onsdag klockan 20:00 på The Velvet. Klä dig i rött.»
David – hennes David. Hans handstil, så distinkt och vacker, gav inget utrymme för tvekan. Det var hans ord, hans känslor, det var utan tvivel. Men något var fel.
De hade varit gifta i arton år, hade två döttrar tillsammans, och deras årsdag var fortfarande flera månader bort. De var inte bara partner, utan föräldrar, de delade allt.
Men den här lappen visade på något som var helt främmande för henne.
Sju år? Vad menade han? Och varför The Velvet, den dyraste restaurangen i staden? Den restaurangen han för bara några veckor sedan sagt att de inte hade råd att gå till? Varför skulle han fira med en annan kvinna där?
Frågorna genomsyrade hennes tankar. Varje gång hon försökte tänka bort dem, kändes de som en tung börda som vägrade att släppa taget. Dagarna gick, men varje minut var fylld med oro och osäkerhet.
Allt hon försökte förstå och förklara kändes som ett pussel där ingen bit passade. Som om hela deras historia plötsligt inte längre stämde.
På onsdag morgon, när David sa att han skulle vara sen på jobbet, kände Nancy hur tiden stannade. Hon visste nu vad hon behövde göra. Det var dags att konfrontera sanningen.
Dagen kändes som en evighet. Varje sekund var fylld av förväntan och nervositet. Till slut, när kvällen närmade sig, öppnade hon sin garderob och lät sina händer glida över de olika tygerna.
Hennes blick stannade vid den röda klänningen.
Det var den klänning som David gett henne på deras första bröllopsdag.
En klänning han älskade på henne, och hon hade alltid känt sig vacker i den. Men nu kändes den som en symbol för något bittert.
När hon gick in i den exklusiva restaurangen kände hon en stark närvaro i luften.
Det dämpade ljuset, ljudet av glas som klingade, och det låga samtalet från andra gäster fyllde rummet. Men hennes hjärta kändes som en tung sten.
Och där, vid ett bord, såg hon henne. Den andra kvinnan. Hon satt där med en avslappnad självsäkerhet som träffade Nancy rakt i hjärtat.
Klänningen, röd som på lappen, reflekterade ljuset och framstod nästan som en varning.
Kvinnan skrattade, poserade för selfies och varje blick hon gav David träffade Nancy som ett slag.
När David kom in i rummet såg hon hur hans ansikte lyste upp.
Ett leende spred sig på hans läppar, och när han såg kvinnan, såg Nancy hur han omedelbart gick mot henne med en värme och närhet som hon en gång varit den enda som fick känna.
Blicken han gav kvinnan var full av ömhet, och Nancy kände hur hennes insida knöt sig. Det var den blicken som en gång bara var för henne – nu var den för en annan.
Nancy satt där, stilla som en sten, medan hjärtat slog tungt i bröstet. Hela deras äktenskap, alla de år de varit tillsammans, rasade nu samman i ett enda ögonblick.
Det var som om alla bitar av deras liv plötsligt inte längre passade ihop.
Den andra kvinnan, restaurangen, lappen – de representerade en värld som hon inte känt till, en värld där David levt utan henne.
Tankarna virvlade, men en sak blev klarare för varje minut. Det här var ett vägskäl. Hon var tvungen att fatta ett beslut.
Skulle hon konfrontera David, ta reda på hela sanningen, eller skulle hon bygga en ny framtid utan honom?
Vad hon än valde att göra, skulle den här kvällen förändra allt, och det fanns inget sätt att gå tillbaka.
