Masha och Kirill hade nyligen lämnat sitt gamla liv bakom sig och flyttat till en ny lägenhet i en gammal byggnad som andades historia.
Byggnaden, som var uppförd på 1950-talet, hade en förtrollande charm: höga tak, intrikata stuckaturer och väggar som verkade ha burit på hemligheter i flera decennier.
Men det var något märkligt med just denna byggnad. Grannarna var som skuggor – de syntes aldrig och ingen hade kommit för att hälsa sedan de flyttat in.
En kväll, när Kirill var ute och Masha var ensam hemma, hörde hon ett djupt, långsamt gnissel.
Ljudet verkade komma från källaren – ett gurglande, frustande ljud som påminde om någon som drog tunga möbler över det gamla betonggolvet.
Masha rös till, men samtidigt kände hon en obestämd dragning. Kirill hade varnat henne för att gå ner i källaren. Den var gammal, skrämmande och full av skräp.
Trots detta kände Masha en kraft som hon inte kunde motstå.
Det var som om källaren kallade på henne. Hon tog en ficklampa, snörde på sig sina varma skor och gick försiktigt mot trappan som ledde ner till mörkret.
Källardörren gnisslade när hon öppnade den, och den kalla luften slog emot henne. Trapporna var dammiga och tunga av tidens tand. Varje steg hon tog ekade i det tysta huset.
Väl nere möttes hon av en förtrollande tystnad, men när hon tittade ner på golvet såg hon fräscha fotspår i smutsen, som om någon precis gått där.
En rysning gick genom hennes kropp, men det var något annat också – något glänsande, som en reflektion av ljuset i hennes ficklampa.
Hon närmade sig långsamt och fick syn på en gammal, dammig spegel som stod lutad mot väggen. Den var täckt av ett slitet tyg, men när hon lyfte på det, stelnade hon.
I spegeln såg hon sitt eget ansikte, men något var fel. Hennes spegelbild stod stilla, medan hon själv rörde sig.
Och sedan, långsamt, vände sig spegelbilden mot henne och tittade henne djupt i ögonen med ett uttryck som inte var hennes eget. Ett iskallt skratt steg upp inom henne.
Det var som om någon annan var där med henne. Någon som inte var hon. Masha kände hur en fruktansvärd tyngd lade sig över bröstet. Hon försökte röra sig, men hennes kropp kändes som gelé.
Spegelbilden gjorde inget. Den bara stirrade på henne, och ett olycksbådande skratt hördes dova genom rummet.
Paniken växte. Hon ville skrika, men inget ljud kom över hennes läppar. Plötsligt smällde dörren bakom henne igen, med en sådan kraft att det ekade genom hela byggnaden.
Masha vände sig om, men dörren var fastlåst. Hon började slå och sparka på den, men inget hände. Huset var dövt för hennes rop.
Spegelbilden var nu inte längre bara en spegelbild. Den hade kommit närmare.
Den tryckte sig mot glaset, som om den ville bryta igenom. Dess ansikte var förvridet i en skrämmande, ondskefull grin.
Det var då Masha förstod. Hon var inte ensam i detta rum. Något, eller någon, försökte ta sig ut från spegeln. Någon som inte ville vara fångad längre.
I panik sprang Masha runt, letande efter en annan väg ut. Då upptäckte hon en dörr i bortre hörnet av källaren, en dörr som hon aldrig hade sett förut.
Hon kastade sig mot den, och till hennes förvåning var den inte låst. Dörren gled upp med ett knarrande ljud och Masha sprang in i den dunkla, trånga gången på andra sidan.
Korridoren var lång och ödslig. Väggarna var klädda med smutsiga tapeter och dörrar som ledde in i mörka, obehagliga rum.
Hennes ficklampa fladdrade och slocknade snart helt, och Masha fann sig plötsligt fångad i total mörker.
Från bakgrunden hörde hon steg. Tunga, långsamma steg som ekade genom den tomma korridoren. Masha kände sig som en fånge i ett skräckens nät.
Hon försökte springa, men väggarna tycktes komma närmare, tränga in på henne. Och så, mitt i paniken, stötte hon emot en vägg.
När hon vände sig om, mötte hon en spegelbild. Inte sin egen, men den spegelbild som hade jagat henne hela vägen hit. Det var hon, men inte riktigt.
Den här versionen av Masha log – ett kallt och vidrigt leende som inte var hennes. Och den började gå mot henne. Sakta.
Spegelbilden talade med en låg, guttural röst:
«Du skulle aldrig ha kommit hit.»
Masha frös. Hon visste att det var nu eller aldrig. Enda vägen ut var tillbaka till källaren – till den dörr som ledde ut ur mardrömmen.
Hon vände sig om och sprang för sitt liv, men hennes spegelbild var redan där, ett steg bakom. När hon nådde dörren till källaren, var den öppen.
Men när hon klev ut, föll ett skrämmande lugn över byggnaden.
Masha andades snabbt och kollapsade på golvet i en hög av rädsla och utmattning. Kirill, som precis kommit hem, fann henne på golvet, tårarna rann och kroppen darrade av skräck.
Masha försökte förklara, men inget av det hon sa verkade ha någon mening. Kirill tittade på henne med en blandning av oro och förvirring.
Det var som om han inte riktigt trodde på det, som om han ville tro att det bara var en mardröm.
Dagen därpå kallade de på en hantverkare för att undersöka källaren.
Men det var som om hela huset hade glömt vad som hänt. Källaren var bara en skrubb, en plats full av gamla kartonger och spindelväv – inget märkligt alls. Inget som bekräftade hennes skräck.
Men Masha visste vad hon hade sett, vad hon hade upplevt.
Och varje gång hon gick förbi spegeln i deras lägenhet, såg hon där – den fientliga versionen av sig själv, bara några centimeter ifrån henne, som om den väntade på rätt tillfälle att bryta sig fri.
Och med varje dag som gick, kände Masha att den närmade sig, allt mer.
Slut.
