Gala stod på tröskeln till sitt 50:e år och kände en brännande längtan efter något mer. 50 år av att ge, av att vara den starka, den pålitliga, den ansvarstagande.
Men nu, när åren började samla på sig, var det dags för henne att göra något helt för sig själv.
Och inte vilken sak som helst. Det var hennes födelsedag, och hon ville fira det på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare.
Inget traditionellt firande, inga kramar och bordsdekorationer, ingen släkt som förväntade sig uppmärksamhet. Gala hade en annan idé i åtanke.
Hon ville åka till Egypten, för att äntligen få se de där uråldriga pyramiderna som alltid hade fascinerat henne, och för att simma i det himmelskt blå Röda havet.
En resa fylld med äventyr, en chans att känna sig fri och full av liv igen.
Tanken på att lämna all vardagsstress, att inte behöva vara den som alltid offrade sina egna önskningar för andras, fyllde henne med energi.
Hennes bästa vän Ludmila, som hade stått vid hennes sida genom alla livets stormar, skulle vara med. Tillsammans skulle de ge sig ut på en resa för att återuppleva livslusten.
Men när Gala berättade för sin dotter Olga om sina planer, var reaktionen som en kall dusch.
«Vad säger du, mamma? Du fyller 50 och ska lämna oss här för att åka till Egypten? Vad händer med oss?
Vi har ju planerat för detta tillsammans!» Olga var upprörd, och det var svårt att inte känna den dolda ilskan i hennes ord.
Hon hade sett framför sig att hennes mamma skulle vilja fira tillsammans med familjen, som alla andra, men Gala hade inte alls samma bild.
Men det var mer än bara en födelsedagsfest som låg mellan dem. Sedan Vladimir, Galas man och Olgas pappa, gick bort, hade relationen mellan mor och dotter blivit alltmer distanserad.
Gala hade förlorat sig själv i sorgen, medan Olga kämpade med sitt eget liv och sällan fann tid att vara där för sin mamma.
Olga, som var förlorad i sitt eget hektiska liv med sina egna problem, förstod inte varför hennes mamma inte valde att vara med dem på en så betydelsefull dag.
Och för Gala var det här inte bara en födelsedag – det var en chans att återta kontrollen över sitt liv. Ett sätt att säga «nu är det min tur».
«Jag förstår att du är besviken, Olga. Men jag har redan planerat den här resan. Jag behöver göra det här för mig själv,» sa Gala, men hennes hjärta kändes tungt.
Hon visste att hon hade rätt att göra vad hon ville, men det var svårt att säga det till sin dotter.
Olga släppte inte taget. «Så nu är det så här? Du lämnar oss bakom dig och förlorar all kontakt med oss, bara för att åka bort och jaga dina egna drömmar? Vad är det för mamma du har blivit?»
Gala kände en blandning av sorg och lättnad. Sorg för att hennes dotter inte förstod, lättnad för att hon äntligen hade funnit modet att göra något helt för sig själv.
Hon visste att hon inte kunde bära andra människors förväntningar längre, inte för sin egen skull, och definitivt inte för Olga.
Resan till Egypten var allt och mer än vad hon hade drömt om.
När hon stod framför de majestätiska pyramiderna, kände hon sig som en liten flisa i universum, men också som en del av något mycket större.
Röda havet var lika magiskt som hon hade föreställt sig, och för första gången på länge kände hon sig fri – bortom sorgen, bortom förpliktelserna, bortom alla som hade försökt definiera vem hon var.
De första dagarna var som en dröm, fyllda med sol och upptäckter.
Från de imponerande pyramiderna till de små gatorna i Kairo, var varje ögonblick en påminnelse om vad hon hade varit berövad under alla dessa år.
Men trots alla sina fantastiska upplevelser, kände Gala en saknad som hon inte kunde undkomma – hon hörde inte ett ord från Olga.
Bara en kort text: «Grattis på födelsedagen», följt av en bild på blommor. Gala stirrade på skärmen, en gnagande känsla av besvikelse fyllde hennes bröst.
Det kändes som om inget hon gjorde någonsin var tillräckligt bra för Olga.
Men i Egypten var det något som växte i Gala. Kanske var det den värme hon kände från de solbrända stenarna vid pyramiderna, eller den frihet hon andades i den salta vinden vid havet.
Det var klart för henne att hon inte kunde fortsätta leva för andra. Hon behövde följa sin egen väg.
När hon återvände hem var allt förändrat. Olga väntade vid dörren, men den här gången var det inte ilska som mötte Gala – utan tårar.
«Ilya har lämnat mig», viskade Olga, och berättade om hur hennes make, Ilya, hade övergett både henne och barnen.
Han hade skyllt på Gala, på ekonomin, på allt. Och nu behövde han pengar för att starta sitt eget företag.
«Du måste hjälpa oss, mamma! Sälj din lägenhet, ge oss pengarna, annars kommer vi inte att klara oss!»
Gala kände ilskan stiga inom sig. Hur kunde hon bli den som alltid skulle rädda alla? Inte längre.
«Jag säljer inte min lägenhet», sa hon med en fasthet i rösten. «Jag kommer inte att lösa era problem. Ni måste ta ansvar för era egna liv.»
Olga stormade ut. Men Gala, där i sitt hem, kände sig starkare än någonsin. Hon visste att hon hade tagit sitt beslut och var fri att leva sitt eget liv.
Ett år senare hade Gala träffat någon ny. En man som såg henne för den hon var – inte för de förväntningar som andra hade på henne. Hon hade återfunnit sin egen glädje, sin egen frihet.
Relationerna var fortfarande ansträngda, men hon visste att hon inte längre behövde vara den som alltid gav och gav, utan något tillbaka.
Gala hade fått sitt liv tillbaka – och den här gången var det bara hennes egna regler som gällde. Och för första gången på länge var hon inte längre beroende av någon annans förväntningar.
