Åtta år efter sitt bröllop kände Anja att allt var förlorat.
När hon först gifte sig med Leonid, trodde hon att hon hade funnit sitt livs stora kärlek – den man som skulle vara hennes trygghet och stöttepelare för alltid.
I början var deras förhållande som en saga. Leonid var omtänksam, charmig och gav Anja en känsla av att hon var den mest betydelsefulla personen i världen.
Hans uppmärksamhet var som ett mjukt skydd, och tillsammans byggde de en framtid som hon trodde skulle vara evig.
Men snart började sprickorna visa sig. De små ögonblicken av värme förlorade sin glans, och istället började en allt starkare skugga av alkoholen bre ut sig.
Vad som en gång var festliga glas på helgerna blev snart en oupphörlig vana, och med varje flaska förlorade Leonid mer och mer av den person hon en gång hade känt.
Anja kämpade. Hon trodde att om hon bara ställde upp mer, om hon bara älskade honom mer, skulle han förändras. Men alkoholen tog över. Först kom de verbala utbrotten, sedan de fysiska.
En liten knuff här, ett slag där, tills inget längre var som det en gång varit.
Men hon gav inte upp. I hennes hjärta fanns fortfarande en glöd av hopp – hoppet att den man hon en gång älskat skulle återvända.
Och när de två tillfälliga separationerna inte gav resultat, flydde Anja till sin mamma. Där förväntade hon sig förståelse, men möttes istället av en iskall vägg.
Hennes mamma, som var mer intresserad av att hålla uppe familjens fasad, och svärmodern, som anklagade Anja för att vara för känslig, tvingade henne att se bortom misshandeln.
«Det är bara en fas», sa de. «Ni har gått igenom värre saker, kom igen.»
Och så var det, återigen, att Anja tvingades gå tillbaka till Leonid. De gamla förhoppningarna flammade till, men denna gång var det inte en oskyldig tro – det var en bitter resignation.
Hon återvände till honom, men det var inte längre samma person som hon hade gift sig med. Och snart var våldet tillbaka, det var inte längre en fråga om om, utan när.
Den verkliga vändpunkten kom när Leonid, full och bakom ratten, orsakade en förödande bilolycka. Han överlevde, men det förändrade hans liv för alltid.
Han blev förlamad och tvingades använda rullstol. Men istället för att visa tacksamhet, vände han sitt förakt mot Anja. Hon var nu hans enda vårdare, och hans missbruk av henne blev ännu värre.
Hennes liv, som redan var fyllt av smärta och förtvivlan, blev nu ett enda stort fängelse av skuld och isolering. Och mitt i allt detta, någonstans där inne, växte en gnista av motstånd.
Anja började inse att hon inte längre kunde fortsätta så här. Hon kunde inte vara fången i ett liv byggt på förnekelser och manipulation.
Så i hemlighet började hon planera sin flykt. Hon började spara pengar, sakta men säkert. Varje gång hon såg en chans att smyga bort, gjorde hon det.
För varje handling, för varje steg bort från Leonid, kände hon sig mer levande, som om hon var på väg att återuppfinna sig själv.
En morgon, när Leonid återigen vände ryggen mot henne, såg hon sin chans. Utan ett ord, utan att lämna ett meddelande, packade Anja sitt liv i en liten väska och lämnade huset.
Hon försvann i gryningen, som en fågel som lyfter från sitt bur, med hela världen framför sig.
Med ett tåg lämnade hon sitt gamla liv bakom sig. Och när tåget långsamt rullade iväg, kände Anja hur allt hon hade varit förlorat förvandlades till något nytt.
En frihet hon inte ens visste fanns. Hon var inte längre fångad av den gamla versionen av sig själv – hon var en ny kvinna, på väg att börja om.
De första månaderna var tuffa. Anja fick jobb, hyrde en liten lägenhet och anlitade en advokat för att påbörja skilsmässoprocessen.
Men det var inte bara praktiska saker som förändrades.
Den verkliga friheten låg inte bara i att slippa Leonid, utan i att Anja återfann sin styrka, den styrka som hon trott var förlorad för alltid.
När hon blickade tillbaka såg hon inte bara en kvinna som hade överlevt.
Hon såg en kvinna som hade återtagit kontrollen över sitt liv, som hade brutit sig fri från alla kedjor som hållit henne fången i så många år.
Och även om vägen framåt fortfarande var osäker, var hon inte längre den samma. Hon var starkare, modigare och mer beslutsam än någonsin.
För nu var det hon som bestämde över sin egen berättelse.
