Svetlana stod vid fönstret och tittade på när hennes man ledde bort Nadja, deras adopterade dotter. Hon visste att det här var slutet på deras familj.
Nadja, som hon hade älskat så mycket, var nu deras «före detta» dotter, på väg tillbaka till barnhemmet.
Bittera tårar rann ner för Svetlanas kinder när hon insåg den smärtsamma verkligheten.
Svetlana och hennes man hade länge försökt få ett eget barn, men utan framgång. Till slut bestämde de sig för att adoptera, och Nadja, ett elvaårigt barn, blev snabbt en del av deras liv.
Lyckan de kände över adoptionen fick en skugga när de fick veta att Nadja hade blivit återlämnad till barnhemmet flera gånger tidigare.
Trots detta valde de att adoptera henne och Nadja fann sitt hem hos dem. Hon fick ett eget rum i deras lägenhet, och Svetlana och hennes man gav henne all den kärlek och omsorg de kunde.
Svetlana blev än mer glad när hon fick veta att hon var gravid. Även om den biologiska graviditeten var ett mirakel, övervägde de aldrig att avbryta adoptionen. De hade redan blivit djupt fästa vid Nadja.
Men när tiden gick och den lilla Verotchka föddes började problemen. Nadja, som hade varit familjens enda barn, visade tydliga tecken på svartsjuka och konstiga beteenden.
Hon klamrade sig allt mer fast vid sina föräldrar på ett oroande sätt.
Svetlana och hennes man försökte förstå vad som hände, och en psykolog försäkrade dem att det bara var en reaktion på den nya konkurrensen från lillasyster.
Men situationen förvärrades när Svetlana en dag upptäckte att Nadja försökte kväva Verotchka.
Kort därefter kom ett ännu mer skrämmande beteende: Nadja försökte ge den lilla bebisen vatten som var kokhett. Beteendet hos Nadja blev allt mer hotfullt.
Föräldrarna sökte hjälp och försökte förstå Nadjas problem, men inget verkade hjälpa. Nadja började hota med att «bli av med» Verotchka om hon inte försvann från familjen.
Till slut var Svetlana och hennes man tvungna att fatta ett förkrossande beslut: de skulle återlämna Nadja till barnhemmet.
Nadjas växande aggressioner och svartsjuka hade blivit för farliga för familjens trygghet.
Svetlana såg på när Nadja försvann för sista gången. Snön föll mjukt och täckte marken, och på så sätt försvann även spåren av den förlorade familjen.
Svetlana var förkrossad, och i hennes hjärta fanns bara sorg över vad som hade gått snett.
