Lena satt i advokatkontorets väntrum och vred distraherat på handtaget på sin väska.
Hennes bror, Mikael, stampade nervöst med foten, men de båda var som om de var helt upptagna med sina egna tankar, som om varje en av dem var förlorad i en egen värld av osäkerhet om vad som väntade dem.
På bordet framför dem låg ett kuvert, som de båda tvekat att öppna.
Det var det sista brevet från deras far, skrivet strax innan hans död och överlämnat till advokaten med instruktionen att öppnas i närvaro av hans båda barn.
Fadern hade inte lämnat efter sig någon förmögenhet, inga stora investeringar eller värdefulla fastigheter.
Allt han hade var ett gammalt, förfallet hus i förorten, en vildvuxen trädgård och otaliga tvister som han lämnat bakom sig för sina barn.
Han hade varit sträng, ibland till och med despoterisk, och det verkade som om var och en av dem, djupt inne, trott att han aldrig riktigt hade brytt sig om dem.
Men nu, med det sigillade brevet framför dem, fanns bara en fråga kvar: Vad kunde han ha lämnat för dem som en sista avskedsgåva?
Advokaten öppnade försiktigt kuvertet, som om han var rädd för att förstöra något viktigt. Inuti fann han ett enkelt handskrivet papper med deras fars välbekanta handstil.
Lena och Mikael bytte blickar, fyllda med tvivel men också en liten känsla av nervositet.
Oavsett vad det var, skulle detta brev öppna ett nytt kapitel, kanske inte mindre smärtsamt än alla de gamla konflikterna och missförstånden.
Advokaten läste högt: «Mina kära barn, kanske tror ni att jag inte varit en perfekt far, och ni har nog rätt. Jag har gjort misstag, missat viktiga ögonblick och ibland har mitt sätt att vara skadat er.
Men det finns något ni aldrig visste, och något jag vill lämna er som arv. I mitt gamla hus finns ett loft. Om ni går upp dit kommer ni hitta ett litet kassaskåp. Koden till det är ditt födelsedatum, Lena.
Detta är min sista önskan: Öppna kassaskåpet och få reda på vad jag har lämnat till dig.»
För ett ögonblick var det helt tyst i rummet. Deras far hade sällan sagt något så personligt. Vanligtvis hade han befalt dem, lärt dem eller pressat dem, men han hade aldrig lämnat gåtor att lösa.
Mikael lutade sig tillbaka i sin stol och tittade på Lena: «Det verkar som vi inte har något val, annat än att åka dit och ta reda på vad detta mysterium handlar om.»
Lena log nervöst. Hon hade alltid tänkt att Mikael var den lugnare och mer balanserade av dem, men nu såg hon samma rädsla i hans ögon som hon själv kände.
De hade inte pratat på flera år — senast de diskuterade sin far var det en så intensiv konflikt att de bestämde sig för att bryta kontakten för gott.
Men nu förenade ett gemensamt mål dem.
Som på gamla tider, när de förstod varandra utan ord, nickade de båda utan att säga något, överens om att åka till det där huset som hade präglat deras barndom och ungdom.
När de anlände till huset var den grå himlen tung och dämpade den tryckande stämningen.
Byggnaden såg övergiven ut, som om livet självt hade lämnat platsen, och bara spruckna väggar och mossiga tak fanns kvar.
Mikael öppnade dörren, och de blev genast överväldigade av doften av damm, gamla möbler och gulnade foton på väggarna, som om tiden hade stannat där.
Med tunga hjärtan gick de upp på vinden. Lena försökte hålla sig lugn, men varje steg kändes som en börda.
Slutligen hittade de det kassaskåp som deras far hade nämnt. Mikael vred på kombinationen — Lenas födelsedatum, som var angivet i brevet.
Med ett litet klick öppnades dörren, och framför dem låg flera gulnade kuvert märkta med deras namn, samt… en märklig föremål som såg ut som en gammal nyckel.
De stod tysta, osäkra på hur de skulle reagera på denna oväntade arv. Lena öppnade försiktigt ett av kuverten som var adresserat till henne.
Inuti fanns ett meddelande: «Lena, jag vet att vår relation alltid varit komplicerad.
Kanske skyller du mig på många saker. Men i det här brevet ville jag berätta något jag aldrig sa högt.
Jag är stolt över dig. Jag har alltid varit stolt över dig, även om jag aldrig sa det. Nyckeln du håller tillhör en liten stuga vid sjön, där vi en gång åkte för att fiska.
Där har jag lämnat något som kan hjälpa dig att förstå mig bättre.»
Mikael öppnade också sitt brev och läste vad deras far hade skrivit till honom: «Mikael, det har alltid varit svårt för mig att visa mina känslor, och ofta dolde jag dem bakom stränga ord.
Men du måste veta att jag alltid ville vara den typ av far som du kunde se upp till.
I det här huset, som jag alltid ville ta er till, har jag bevarat en del av min själ. Kanske kommer du hitta svar där som jag aldrig lyckades ge.»
Efter att ha tagit in deras fars ord, gav de sig iväg mot sjön där han hade talat om.
Stugan var sedan länge ett övergivet ställe, men när de närmade sig kände de en konstig känsla:
Det kändes som om de inte bara var på väg tillbaka till en plats som präglade deras barndom, utan också till en tid då deras far inte var den person de vant sig vid.
Dörren till stugan gnisslade när de öppnade den.
Inuti var allt täckt av damm och spindelväv, men på väggarna hängde foton — deras egna, med deras far, när de var yngre och lyckligare.
På bordet låg en låda som de inte lagt märke till tidigare. När de öppnade den fann de saker som symboliserade deras barndom:
Mikaels gamla leksak, ett brev från deras far som han hade skrivit när Lena började på universitetet, och några gemensamma foton från förr.
I det ögonblicket förstod Lena att deras far inte ville lämna dem materiella tillgångar, utan något mycket mer värdefullt: Minnen som de länge begravt i sina själar.
Det var som om han försökte påminna dem om de tider när de verkligen var en familj, trots alla bråk och meningsskiljaktigheter.
Det han ville var att de skulle bevara dessa stunder och inte tappa bort varandra.
De tillbringade flera timmar i stugan och pratade om det förflutna, som nu verkade så mycket annorlunda.
Lena och Mikael började förstå att de under alla dessa år hade varit för fokuserade på sina oförrätter och hade glömt det som var viktigast: Familjen.
Även efter hans död var deras far fortfarande den länk som förenade dem.
När de lämnade stugan kände båda en lättnad, en plötslig känsla av försoning. Deras far hade inte bara lämnat saker bakom sig, utan en del av sin själ, som för alltid skulle vara med dem.
