Det var bara några minuter kvar till bröllopet. Jag stod vid kyrkans dörrar, hjärtat bultade och adrenalinet var på väg att explodera i kroppen.
Medan jag försökte samla mig höll jag ett kuvert i handen, ett kuvert jag nyss hade hittat i fickan på min kavaj. Det var från min mamma.
Min brud, den vackraste kvinnan i världen, väntade på mig utanför kyrkan. Jag kunde nästan känna hur hon rättade till sin klänning där ute, fylld av samma nervositet som jag.
Men mina tankar var någon helt annanstans. Jag stirrade på det där kuvertet, på de handskrivna orden på framsidan: «För min älskade son. Läs detta innan du gifter dig.»
För ett ögonblick var jag tveksam. Vad skulle det här brevet egentligen säga? Varför hade hon lämnat det till mig nu, just innan mitt liv skulle förändras för alltid?
Men något i mig sa att jag inte kunde ignorera det. Kanske var detta något viktigt, en sista påminnelse från mamma innan jag tog det här stora steget.
Jag öppnade brevet med skakiga händer och började läsa de första raderna. Och redan där, i de första orden, kände jag hur en känsla av värme och trygghet spred sig genom mig.
«Min älskade son, idag är dagen då du på allvar börjar bygga ditt liv med någon annan. Du ska skapa en familj och gå igenom livet sida vid sida med din livspartner.
Det är ett stort steg, och om ditt hjärta är fullt av kärlek och tillit till henne, kommer du aldrig att ångra det.»
Jag stannade för ett ögonblick. Tårarna började bränna bakom ögonen.
Dessa ord, de som mamma så generöst gav mig, var inte bara råd, de var en påminnelse om vad som var viktigt i livet. Vad som verkligen betyder något.
*»Älska din fru med hela ditt hjärta. Visa henne respekt och håll om henne i alla väder.
Kom ihåg att den verkliga skönheten alltid kommer inifrån. Stöd henne, även när hon inte säger ett ord, för hon kommer att ha sina egna dolda strider.»*
Jag såg framför mig hur vi skulle möta både de fina stunderna och de svåra tiderna, och i varje ord kände jag min mammas närvaro, som om hon var där med mig just nu.
«Låt aldrig pengar komma mellan er. Lycka mäts inte i materiella saker, utan i de ögonblick vi delar.
Och även när ni bråkar, även när ni inte förstår varandra, glöm aldrig att ord kan såra för alltid. Du måste vara försiktig med vad du säger.»
Jag tog ett djupt andetag och fortsatte läsa. Jag kände hur varje rad formade mina tankar, och med varje ord blev jag mer och mer övertygad om att jag var redo.
Jag var inte bara redo för att gifta mig – jag var redo att vara den man min mamma uppmanade mig att vara.
«Sök aldrig tröst i någon annans famn. Det är ett svek, och ingen annan kan ta din frus plats. Älska och värdera det du har – för en familj fylld med kärlek och förståelse är den största gåvan livet ger oss.»
Jag strök över de sista orden, och tårarna var nära nu, men de var inte av sorg. De var av tacksamhet. För min mamma. För alla de lärdomar hon gav mig, för allt hon hade lärt mig om vad som verkligen betyder något.
«Kom ihåg, vi finns alltid här för dig. Vi älskar dig. Din mamma.»
Jag kände mig plötsligt klar. Klar för det som väntade mig. Klar för att älska, skydda och vårda den kvinna som jag skulle dela mitt liv med.
Jag ville ge henne allt jag hade – och mer därtill.
Den här dagen skulle inte bara vara början på ett nytt kapitel i mitt liv, den skulle vara en påminnelse om det ansvar, den kärlek och de värderingar som jag skulle bära med mig resten av livet.
Med brevet i handen, tårarna som brände bakom ögonlocken och en känsla av lugn inombords,
visste jag att jag var redo att gifta mig. Inte bara för att säga «ja», utan för att verkligen förstå vad det innebär att leva ett liv tillsammans med någon, att vara den man lovar att vara.
Och så, med alla dessa tankar och känslor som svepte genom mig, gick jag fram mot min brud – med vissheten att jag var redo att börja den resa vi skulle göra tillsammans.
