Hej alla, mitt namn är Kalvin och jag är 29 år gammal.
Idag vill jag dela med mig av en upplevelse som vid första anblick kan verka ovanlig, men som verkligen öppnade mina ögon för några dolda problem i mitt förhållande.
Min flickvän Sarina, som är 27 år, bjöd in mig till en middag för att fira hennes väns födelsedag på en trendig restaurang i stadens centrum.
Jag såg fram emot en trevlig kväll, men den utvecklade sig oväntat till en mycket obekväm och lärorik situation.
Sarina och jag har gått igenom en hel del upp- och nedgångar, särskilt när det gäller ekonomi och dejting.
Traditionellt sett hade jag alltid tagit ansvar för att betala för de flesta av våra träffar, något som kändes normalt och som vi båda kom överens om i början av vår relation.
Det här arrangemanget sträckte sig till och med till de tillfällen då Sarina bjöd in sina vänner; jag betalade gärna för allas räkning.
Vad som började som en liten gest av generositet utvecklades senare till en betydande källa till konflikt.
Det hela började förra fredagen när Sarina berättade om födelsedagsfirandet på en fin restaurang. Jag sa ja, klädde mig och deltog i festen som till en början var både rolig och trevlig.
Men ju längre kvällen gick, desto mer extravagant blev beställningarna. Jag mumlade tyst för mig själv att det började bli ganska dyrt när vårt bord fylldes med dyra viner och delikatesser.
När notan närmade sig sa jag lugnt till Sarina att jag var beredd att betala för vår del, vilket jag tyckte var ett generöst erbjudande.
Till min förvåning frågade Sarina: «Du tänker inte betala för alla? Det vore väl manligt.»
Jag blev chockad över hennes förslag. Vid bordet satt över tio kvinnor, de flesta av dem kände jag knappt. Det kändes orättvist att behöva betala för alla.
Jag föreslog lugnt: «Jag tycker det är rättvist om jag betalar för vår del.»
Stämningen vid bordet blev genast mycket spänd. Silvia, födelsedagsbarnet, märkte den obekväma stämningen och ingripet vänligt. «Det är okej, Kalvin,» sa hon med ett leende. «Jag tar resten.»
Trots Silvias ingripande betalade jag för oss två, och Silvia tog hand om resten av räkningen. Men spänningen låg kvar, och när vi lämnade restaurangen var resan hem obehagligt tyst.
Tystnaden bröts när Sarina exploderade av ilska. «Du är en skam! Du skulle ha betalat för alla, du är ju en MAN!» skrek hon, tydligt besviken och frustrerad.
Förvirrad och upprörd svarade jag: «Det är orättvist att förvänta sig att jag ska betala för alla, när jag bara var inbjuden.»
Sarina blev ännu argare. «Det handlar inte bara om middagen!
Det handlar om att vara en riktig man! Alla förväntade sig att du skulle ta ansvar, och du har skämmt ut mig inför alla! Jag kan inte vara med en sån fegis!» sa hon, och hennes ilska växte.
Jag försökte förklara: «Sarina, det här är absurt. Vill du verkligen avsluta vårt förhållande bara för att jag inte betalade för hela middagen? Var är rättvisan i det här?»
Hennes svar var skrämmande. «Kanske behöver jag någon som verkligen förstår vad det betyder att vara en riktig man, någon som inte tvekar. Om du inte kan vara det, kanske vi inte passar ihop.»
Hon vände sig om och stängde dörren för all möjlighet till försoning.
Efter några dagar av tystnad ringde Sarina. Jag hoppades på en ursäkt, men istället gav hon mig ett ultimatum.
«Om du verkligen vill ha oss, betala hela middagen. Då kan vi prata om vårt förhållande.»
Förvånad svarade jag: «Sarina, vill du att jag ska köpa vårt förhållande? Det handlar inte bara om middagen. Det handlar om att bevisa något genom att betala notan.»
Hennes skarpa svar visade tydligt vad hon verkligen menade: «Det handlar om att visa att du är beredd att ta ansvar. Om du inte kan göra det, finns det inget att prata om.»
Där och då insåg jag att det inte bara handlade om notan. Det handlade om kontroll och manipulation.
«Sarina, det här är fel. Du försöker göra vårt förhållande till en affär. Jag kan inte tro att du värderar vårt förhållande på det här sättet.»
Samtalet avslutades med ett kallt svar: «Då har vi inget mer att säga.»
Insikten om att vårt förhållande handlade mer om kontroll än om partnerskap var djupgående.
Efteråt samarbetade jag med Silvia, födelsedagsbarnet, för att ge Sarina en lektion om vad det innebär att ha förväntningar och respekt.
Silvia bjöd in Sarina till en exklusiv inflyttningsfest, som slutade med att Sarina blev ombedd att betala hela notan.
När Sarina försökte hantera situationen dök jag upp och upprepade hennes egna förväntningar: «Konstigt att betala för en händelse som du bara blev inbjuden till, eller hur?»
Jag betalade notan, för att understryka vikten av rättvisa och respekt. Senare kom Sarina fram till mig och bad om ursäkt för sitt beteende och föreslog att vi skulle börja om på nytt.
Men de lärdomar och insikter jag hade fått var för värdefulla.
Jag avböjde hennes erbjudande och betonade att jag ville ha ett förhållande baserat på jämlikhet och ömsesidig respekt. Och sedan gick jag.
Det här beslutet blev en vändpunkt, inte bara i vårt förhållande, utan också i min egen utveckling – jag är nu mycket mer medveten om de värderingar jag söker i en partner och om vikten av respekt i alla relationer.
