Efter skilsmässan var Willa en kvinna som hade förlorat så mycket – men som ändå försökte finna vägen tillbaka till sig själv.
Vid 35 års ålder, i skuggan av ett liv som inte blev som hon hade drömt, satt hon i sitt lilla hus i en avlägsen by.
Det var en plats för återhämtning, men också en plats där gamla drömmar var begravda, bortom räckhåll.
Hennes äktenskap med Seth hade börjat med hopp om framtiden. De hade delat drömmen om barn, men åren gick och drömmen förblev just det – en dröm.
För Willa var det en förlust som skavde i själen, men för Seth var det en förlust som bröt hans hjärta.
De växte ifrån varandra tills de inte längre hade något gemensamt, förutom sorgen över det de aldrig skulle få.
När Willa lämnat allt bakom sig, sökte hon sig till ett gammalt hus som varit hemma för en äldre man, Mr. Nolan. Huset var inte perfekt, men det var stilla.
En plats där tiden verkade stå stilla. Golven knarrade under hennes fötter och tapeterna var slitna men charmiga. Luften var fylld av lukten av gammalt trä, och Willa kände att här, i den lilla staden, skulle hon kunna finna ro.
Det var en plats för helande – men hela världen hade ännu inte släppt sitt grepp om Willa. En morgon, när solen just börjat stiga, knackade det plötsligt på dörren.
Två poliser stod där och bad om att få undersöka källaren. Willa kände en odefinierbar oro när de förklarade att det var något som rörde den tidigare ägaren, Mr. Nolan.
Hon visste inte vad de letade efter, men lät dem gå ner.
Källaren var en skugga av sig själv – kall, fuktig och nästan klaustrofobisk. Det var där Willa hade försökt glömma, förlora sig i det gamla, men det var också där något nytt skulle födas.
Poliserna letade med sina ficklampor, rörde vid gamla kistor och möbler, men inget kunde förbereda Willa på det som kom.
Bakom en hög med skräp, där mörka hörn samlades i det nästan omöjliga ljuset, såg hon honom.
Ett barn. En liten pojke, inte äldre än sju, med smutsiga kinder och ett trasigt täcke som han klamrade sig fast vid.
Hans ögon var stora och skräckslagna, och när han såg Willa och poliserna, viskade han med röst fylld av fruktan: «Snälla, låt mig inte gå tillbaka.»
Jake hette han, och poliserna förklarade snabbt att han ofta rymt från ett närliggande barnhem. Hans hem var det gamla huset, där han hade funnit någon form av trygghet i Mr. Nolan.
En plats där han kände sig sedd och omhändertagen – som en farfar. Men nu var han fången igen, på väg tillbaka till en plats där han inte längre ville vara.
Detta lilla möte, denna tysta vädjan, satte något i rörelse inom Willa. Hennes hjärta var tungt av medkänsla och en djup, känslig längtan efter något mer.
Jake var en liten pojke som saknade inte bara trygghet, utan också någon att kalla sin egen. Willa började tänka på honom, på hans ensamhet, på hennes egna förlorade drömmar.
Och utan att riktigt förstå varför, visste hon att hon inte kunde bara gå vidare utan honom i sitt liv.
Nästa dag gick hon till barnhemmet för att lära känna honom bättre. Jake satt på golvet, ensam, och när han såg Willa var det som om en liten glimt av hopp tändes i hans ögon. Deras band var omedelbart.
De började spela tillsammans, läsa böcker och prata om vad de drömde om. Jake var blyertstunn, och även om han var tyst, var hans närvaro en slags tyst bön om någon att hålla i handen.
Och Willa började förstå att hennes egna förlorade drömmar inte bara handlade om barn, utan om en relation – om att hitta någon att ge kärlek till.
Varje vecka återvände Willa till Jake, och varje gång de möttes var det som om en liten pusselbit föll på plats. Det var inte längre bara ett besök. Det var ett löfte om något mer.
Hon började prata med personalen på hemmet och frågade om hon kunde få träffa Jake oftare, om hon kunde vara en del av hans liv på något sätt. Och de sa ja.
Efter en lång administrativ process, och en väntan som kändes som en evighet, fick Willa äntligen det hon hade längtat efter – Jake blev en del av hennes liv.
Och i det ögonblicket när han steg in i hennes hus som inte längre var bara ett hus, utan ett hem, visste Willa att hon hade funnit något hon trott var förlorat för alltid.
Tillsammans började de bygga något nytt. Willa, som en gång bara ville återhämta sig från sina egna förluster, fann sig nu full av förväntan för framtiden – för Jake, för dem, för deras nya liv.
Det gamla huset, som hon en gång valt för att läka, blev nu en plats för hopp och framtidstro.
För Willa var Jake inte bara en pojke som behövde en mamma. Han var en ny början, den familj hon aldrig trott att hon skulle få. Och för Jake var Willa inte bara en främling. Hon var hans hem.