Amber hade länge övergett tanken på sann kärlek. Efter alla besvikelser och hjärtesorger trodde hon inte längre på sagor eller på att någon skulle kunna få henne att känna sig hel igen.
Men när hon en kväll träffade Steve, en gammal vän till hennes pappa på ett av hans spontana grillfester, förändrades allt på ett ögonblick.
Kemin mellan dem var omedelbar, intensiv. Inom några månader var de gifta, och Amber hade svårt att tro på sin egen lycka.
För första gången på länge kände hon sig som om hon verkligen var på väg att få det liv hon alltid drömt om.
Men ibland vet vi inte vad vi ger oss in på, och som med alla drömmar kom verkligheten snart att knacka på dörren.
På bröllopsnatten avslöjades en hemlighet om Steve som fick Amber att tvivla på allt hon trott sig veta om deras förhållande. Vad var det hon egentligen hade gift sig in i?
Efter den omtumlande kvällen körde hon till sina föräldrar, fortfarande skakad av det hon upptäckt.
När hon kom fram såg hon bilar parkerade huller om buller över gräsmattan, vilket fick henne att stanna upp ett ögonblick innan hon steg ur bilen.
«Vad är det nu?» tänkte hon för sig själv, medan en otäck känsla av osäkerhet kröp in.
När hon öppnade dörren möttes hon av lukten av grillat kött och skratt från familjen. Pappa hade bjudit hem hela gänget från verkstaden, som han alltid gjorde när han kände för det.
«Amber!» ropade pappa glatt från grillen och vinkade. «Kom in och ta något att dricka! Det är bara grabbarna från verkstaden här.»
Amber suckade inombords men log mot honom. «Verkar som om hela staden är här,» mumlade hon medan hon tog av sig skorna.
Precis när hon skulle kliva in genom dörren hörde hon en knackning. Pappa, som alltid var snabb på fötterna, släppte grilltången och gick för att öppna.
«Det måste vara Steve,» sa han och öppnade dörren. «Du har ju inte träffat honom än, eller hur?»
Och där stod han. Steve. Hans kraftiga, självsäkra gestalt, grått hår som gav honom ett nästan tålmodigt uttryck, och ögon som var både varma och intensiva.
När deras blickar möttes kände Amber en intensiv dragning, något som kändes som en elektrisk stöt genom hela kroppen.
«Hej Amber, trevligt att träffas,» sa han, och hennes hjärta hoppade till när han sträckte fram handen.
«Jag med,» svarade hon, men hennes röst var svagare än hon ville erkänna.
Från den stunden kunde Amber inte slita blicken från honom. Steve hade något lugnt, något tryggt, som gjorde att alla omkring honom kände sig avslappnade.
Men för Amber var det mer än bara ett lugn – det var som om han förde med sig något okänt, något som väckte både nyfikenhet och oro.
Det var absurt. Hur kunde hon känna så här? Hon hade ju för länge sedan gett upp tanken på kärlek. Men något med honom, något i hans sätt att vara, fick henne att ifrågasätta allt.
När festen var över och Amber skulle åka hem, ville inte bilen starta.
«Perfekt,» tänkte hon, och rullade irriterat med ögonen. Hon funderade på att gå in och be pappa om hjälp, men innan hon hann göra det knackade det på hennes fönster.
Det var Steve.
«Problem med bilen?» frågade han och log som om han hade fixat bilar hela sitt liv.
«Ja, den vill inte starta. Jag tänkte fråga pappa om hjälp, men…» Amber drog på munnen, inte helt säker på om hon verkligen ville att Steve skulle hjälpa henne.
«Det är lugnt,» sa han, och utan att tveka böjde han sig fram och började arbeta med bilen. På bara några minuter var den igång.
«Sådär, som ny,» sa han med ett nöjt leende och torkade av händerna på en trasa.
«Åh, tack, Steve,» sa Amber tacksamt. «Jag är verkligen skyldig dig något.»
Han ryckte på axlarna och gav henne en blick som skickade rysningar längs hennes ryggrad. «Vad sägs om middag? Då är vi kvitt.»
Amber stod stilla, förlamad av tanken på att han just bjudit ut henne. Hennes första impuls var att säga nej, men när hon såg in i hans ögon visste hon att det var något hon inte kunde motstå.
«Ja,» sa hon tillslut, innan hon ens hunnit tänka klart. «Middag låter bra.»
Och så började deras historia.
Sex månader senare, på bröllopsdagen, stod Amber framför spegeln i sitt gamla barndomsrum. Klänningen satt perfekt, men känslan var fortfarande overklig.
Hela tanken på att gifta sig hade känts som något avlägset och nästan omöjligt. Vid 39 års ålder hade hon för länge sedan släppt drömmen om en sagobröllop.
Men här var hon nu, och allt kändes rätt.
Bröllopet var litet och intimt, precis som hon hade önskat. Bara familj och några nära vänner. När hon såg in i Steves ögon vid altaret kände hon en lugn och frid som hon inte känt på många år.
För första gången på länge kände hon sig helt säker.
«Ja,» viskade hon, tårarna var nära.
«Ja,» upprepade Steve, hans röst full av känslor.
Och så blev de man och fru.
Men på bröllopsnatten, när alla gäster hade åkt hem och bara de två var kvar, var huset tyst.
Steves hus, som nu också var hennes hus, kändes fortfarande främmande, som om det var ett okänt territorium.
Amber gick till badrummet för att byta om till något bekvämare. När hon kom tillbaka till sovrummet möttes hon av en syn som frös henne till is.
Steve satt på sängkanten, vänd bort från henne, och pratade tyst med någon. Men det var ingen där.
«Jag ville att du skulle vara här, Stacey. Dagen har varit perfekt. Jag önskar att du kunde ha varit här och sett det,» sa Steve med en röst fylld av sorg.
Amber stod där i dörröppningen, chockad, oförmögen att förstå vad hon just hört. Hennes hjärta slog snabbare.
«Steve?» sa hon försiktigt, röstens darrande ton var omöjlig att dölja.
Han vände sig långsamt om, och hon såg på hans ansikte att det var fyllt av skuld.
«Amber, jag…» Han började, men orden verkade fastna i hans hals.
Amber tog ett steg framåt, och luften mellan dem var tung av obesvarade frågor.
«Vem pratade du med?» frågade hon lågmält.
Han släppte ut en tung suck och sänkte sina axlar.
«Jag pratade med Stacey. Min dotter.»
Amber stirrade på honom, inte riktigt säker på vad hon just hört. Han hade nämnt att hans dotter hade dött, men hon hade aldrig förstått hela djupet av hans sorg.
«Det var en bilolycka, tillsammans med hennes mamma,» sa han med en röst som bröts av sorg. «Och ibland pratar jag med henne.
Jag vet att det låter galet, men jag känner att hon fortfarande är här. Och särskilt idag. Jag ville att hon skulle få veta att jag är lycklig. Jag ville att hon skulle vara med oss.»
Amber kände en klump i halsen och en värkande sorg för honom, för allt han hade förlorat, och för den börda han bar ensam. Men det var inte rädsla eller vrede som fyllde henne. Det var bara sorg.
«Jag förstår,» sa Amber tyst. «Du är inte galen, Steve. Du sörjer.»
Hans ögon fylldes med tårar, och han såg på henne med en ömhet som bröt igenom hans skyddade fasad.
«Jag skulle ha berättat det här tidigare,» sa han. «Jag ville inte skrämma dig.»
«Du skrämmer mig inte,» sa Amber, och tog hans hand. «Vi bär våra sår, alla av oss. Men nu är vi tillsammans, och vi kan bära dem tillsammans.»
Och i det ögonblicket visste Amber att de skulle klara det här. Tillsammans.
«Vi ska klara det här,» viskade hon. «Tillsammans.»
Och när hon kysste honom visste hon, utan tvekan, att deras kärlek inte behövde vara perfekt för att vara sann. Det var just denna sårbarhet som gjorde deras band starkare än något annat.
Kärlek handlar inte om att hitta någon utan ärr. Det handlar om att finna någon vars ärr man är villig att dela, och
tillsammans hjälpa varandra att läka.
