Trots att Kelly Clarkson och John Legend är kända för att sätta sångkvalitet före politiska ställningstaganden, så hamnade de nyligen i ett stormigt blåsväder.
När de kritiserade Gyth Rigdon under hans framträdande av «God Bless the USA», tändes en het diskussion på sociala medier.
Fans var snabbt upprörda över deras kommentarer, som visserligen var relevanta i fråga om teknisk sångförmåga, men de ifrågasatte om det var rätt att kritisera låten i ett så politiskt laddat ögonblick.
«God Bless the USA» – en hyllning till nationen – kändes för många som något mer än bara en låt; det var en nationell symbol, och för många även ett känslomässigt uttryck av patriotism.
Detta satte juryn i en känslig situation där en teknisk kritik lätt kunde tolkas som något mer – ett ifrågasättande av deras patriotism.
Clarkson, som ofta är den mest uttrycksfulla i juryn, erkände öppet hur obekväm hon kände sig.
Med ett skratt berättade hon hur svårt det var att hitta rätt ord för att ge en konstruktiv bedömning av ett sådant laddat nummer.
Hur kritiserar man en sång som inte bara handlar om musik, utan om något så djupt rotat som nationell stolthet?
Trots att de båda jurymedlemmarna erkände Rigdon’s starka känslomässiga koppling till låten, kunde de inte undvika att ge ärliga, om än kritiska, synpunkter på hans tekniska prestation.
De hyllade hans passion och energi, men var tydliga med att det fanns utrymme för förbättring i hans sångteknik.
Men för många av tittarna var Rigdon’s framträdande en hjärtskärande och respektfull hyllning till landet, och de tyckte att juryn hade varit alltför hårda i sina kommentarer.
För dem var Rigdon mer än bara en tävlande; han var en patriot som uttryckte sin tro på sitt land, och att kritisera hans sång var att kritisera hans känslor.
Den här händelsen belyser en viktig och ofta förbisedd aspekt av att vara jurymedlem: den svåra balansgången mellan att ge ärlig och konstruktiv kritik,
samtidigt som man respekterar den personliga och känslomässiga betydelsen av en låt för artisten.
I Rigdon’s fall var «God Bless the USA» inte bara en sång – det var en del av hans själ. Att ge teknisk kritik på en sådan prestation är inte bara svårt, utan också riskfyllt.
Det är en påminnelse om att musik, särskilt när den rör vid våra känslomässiga hjärnsträngar, aldrig kan reduceras till bara noter och tonhöjder – den bär med sig en hel värld av känslor och betydelser.