Ett oväntat uppvaknande. Veckorna efter Irinas förfrågan var jag helt uppslukad av arbetet med klänningen. Det var nästan som terapi att sy de fina sömmarna och trä pärlorna för hand. Tyget kändes som flytande vatten under mina fingrar,
fruset i en rörelse av perfektion. Irina hade en tydlig bild av sin drömbröllop, och även om jag fortfarande var osäker på hennes plötsliga vänlighet, kunde jag inte låta bli att smittas av hennes entusiasm. Varje söm, varje spets verkade bära på en sorts tyst intimitet.
Någonstans djupt inom mig började jag undra om det här arbetet inte bara var ett sätt att hjälpa Irina, utan också ett sätt för mig att bearbeta min egen historia. Klänningen blev en symbol – inte bara för Irinas nystart, utan även för de smärtsamma kapitlen i mitt eget liv som jag ännu inte hade slutit.
Bröllopsdagen. När dagen för bröllopet äntligen kom var luften fylld av förväntan. Jag packade omsorgsfullt in klänningen i ett skyddande fodral och begav mig till den sagolika herrgården där Irina hade valt att hålla sin ceremoni.
Platsen såg ut att vara hämtad ur en dröm – vidsträckta trädgårdar som glittrade i det mjuka solljuset. «Om jag någonsin skulle gifta mig, skulle det här vara den perfekta platsen,» tänkte jag, innan jag snabbt sköt undan tanken.
Tanken på ett eget bröllop var fortfarande en öm punkt, en påminnelse om gamla sår som aldrig riktigt hade läkt. Men när jag steg in på herrgården drabbades jag av en plötslig känsla av oro. Det var som om något osynligt svävade i luften,
något jag inte kunde sätta fingret på. Gästerna var eleganta, deras skratt och samtal blandades med de mjuka tonerna från ett piano i bakgrunden. En anställd visade mig vägen till ett rum där Irina väntade. Men precis innan jag skulle nå dörren föll min blick på något som fick mig att stanna till.
Ett stort banderoll hängde bredvid altaret, och i skimrande guldbokstäver stod det: «Välkommen till Alexeis och Annas bröllop.» Jag blinkade, som om min syn spelade mig ett spratt. Mitt namn? Det måste vara ett misstag. Ett grymt och absurt misstag.
Mitt hjärta slog vilt, och tankarna rusade genom mitt huvud. «Vad i…?» viskade jag, oförmögen att avsluta meningen. Bakom mig hörde jag plötsligt en röst, en röst jag aldrig trodde jag skulle höra igen. «Anna.» Jag vände mig långsamt om, och där stod han – Alexei.
Han såg annorlunda ut, äldre kanske, med en sorgsenhet i blicken som jag inte kunde tolka. Hans närvaro var överväldigande, som ett spöke från en tid jag desperat försökt lämna bakom mig. «Vad är det här?» frågade jag med skälvande röst och pekade på banderollen. «Vad betyder det här?»
Han tog ett steg närmare, hans händer höjda som för att lugna mig. «Anna, snälla, låt mig förklara,» sade han med en mjuk, nästan bedjande ton jag aldrig tidigare hört från honom. Jag ville skrika, kasta all min uppdämda ilska rakt i hans ansikte.
Men istället stod jag där, orörlig, och nickade stumt. Sanningen avslöjas. «För tre år sedan,» började han långsamt, «gjorde jag det största misstaget i mitt liv.» Jag knöt mina händer till hårda nävar, redo att slå tillbaka varje ursäkt han kunde komma med. Men hans nästa ord slog mig som en blixt.
«Katarina visade mig en video. Ett klipp från en resa, där du sa att du inte ville ha barn.» Jag mindes det ögonblicket direkt. Det var från en resa många år tidigare, under en hetsig diskussion på en möhippa, där jag argumenterat mot någon som menade
att alla kvinnor måste vilja ha barn. Ett ögonblick som helt tagits ur sitt sammanhang. «Hon sa att du hade ljugit för mig,» fortsatte han. «Att du byggt en framtid på falska löften.» Mina ögon fylldes av tårar, men jag vägrade låta dem falla.
«Och du trodde på henne,» sade jag till slut, min röst drypande av bitterhet. Han nickade, skammen tydlig i hans ansikte. «Jag var dum, Anna. Jag lyssnade inte på dig, och jag lät hennes lögner komma emellan oss. Men nu vet jag sanningen.»
Ett nytt kapitel? Jag visste inte vad jag skulle känna. Ilska, sorg, minnen – allt stormade inom mig på en gång. «Så vad är det här?» frågade jag och pekade återigen på banderollen. «Det här,» sade han och tog ett steg närmare, «är mitt sätt att försöka göra allt rätt igen.
Jag vet att jag har förlorat ditt förtroende. Men jag vill inte vänta längre. Anna, jag älskar dig. Och jag kommer inte ge upp förrän jag bevisat det för dig.» Hans ord hängde kvar i luften, som om hela världen höll andan.
Det här var ögonblicket då allt skulle avgöras. Om jag någonsin skulle kunna förlåta honom. Om vi kunde lämna det förflutna bakom oss och börja om.