En lördagsförmiddag, när min dotter Jana plötsligt stod vid dörren med sin son Toma på höften, kändes det som om marken under mina fötter skiftade. Jana var alltid den spontana typen, men något i hennes uppenbarelse den här gången fick varningsklockor att ringa.
Hennes livliga energi, den som alltid fyllde rummet, var som bortblåst. Ansiktet var blekt, ögonen matta, som om hon bar en börda tyngre än vad hon själv kunde hantera. Och de djupa vecken i hennes panna berättade allt som orden inte gjorde.
«Mamma, jag måste be dig om en sak,» började hon, och rösten bar ett svagt darr som gjorde det omöjligt att ignorera hennes oro. Hon satte ner Toma, som genast sprang in i vardagsrummet, ovetande om att världen precis stannat för oss två i hallen.
«Vad är det, älskling?» frågade jag, även om hjärtat redan dunkade snabbare än det borde. Något var fel. Det var tydligt. Jana undvek min blick och sköt en blå resväska framför sig som om den var fylld av tyngre saker än bara kläder. »
Jag måste åka bort. En resa… för jobbet,» sa hon, och orden lät tomma. «Kan du ta hand om Toma? Det handlar bara om två veckor. Kanske lite längre.» «Längre?» Mitt hjärta stannade nästan. Jana, som aldrig ville vara längre ifrån sin son än nödvändigt,
planerade nu att lämna honom hos mig på obestämd tid? «Vad handlar det här jobbet om egentligen?» «Det är bara… bara något viktigt. Snälla, mamma, oroa dig inte,» svarade hon snabbt och drog nervöst i remmen på väskan.
Men hennes händer skvallrade. De skakade. Hennes avskedskram var kort, nästan flyktig, men ändå så hård att det kändes som om hon ville hålla fast vid mig för alltid. Jag såg rädslan i hennes ögon, en rädsla som hon försökte dölja bakom ett blekt leende.
«Lovar du att ringa om något händer?» bad jag, min egen röst svag av oro. «Jag lovar,» viskade hon. Sedan var hon borta. Dörren stängdes bakom henne, och en stillhet lade sig över huset. Bara Toma, lika glad som alltid, fyllde tomrummet med sitt skratt.
Men mitt sinne kunde inte släppa den oroskänsla som växte sig allt starkare. När jag senare öppnade Tomas resväska, tog andan ur mig. Den var inte packad för två veckor – den var packad för månader. Kläder för alla säsonger, hans favoritböcker och leksaker,
till och med mediciner. Och där, på botten, låg ett vitt kuvert. Mina händer skakade när jag öppnade det. Inuti låg en bunt pengar – mer än jag någonsin sett Jana bära med sig. Hjärtat sjönk. Vad dolde hon? Vad hade hon gett sig in i?
Jag försökte ringa henne direkt. Men hennes telefon var avstängd. Jag lämnade ett meddelande, min röst fylld av desperation. «Jana, det är mamma. Snälla, hör av dig. Jag måste veta att du är okej.» Dagarna gick utan ett ord från henne.
Jag ringde hennes jobb, hennes vänner, till och med en gammal rumskompis från universitetet. Ingen hade sett henne. Det var som om hon bara försvunnit. Toma frågade gång på gång när mamma skulle komma tillbaka,
och varje gång högg det till i bröstet. Hur skulle jag kunna svara honom, när jag själv inte hade några svar? En morgon ringde telefonen. Skärmen visade Janas namn. Jag grep tag i mobilen som om mitt liv hängde på det.
När hennes ansikte dök upp på skärmen, fylldes jag först av lättnad. Men den lättnaden var kortvarig. Hon såg utmärglad ut, trött och långt ifrån sig själv. «Jana, var är du? Vad har hänt? Är du okej?» Orden vällde fram, men hon skakade bara på huvudet,
som om de inte nådde henne. «Det är… allt är bra, mamma,» svarade hon, men hennes ögon sa något helt annat. «Jag kan inte säga var jag är, men jag är säker. Snälla, oroa dig inte för mig.» «Jana, sluta ljuga. Jag känner dig.
Det här är inte som du. Vad är det som pågår?» Min röst var hårdare än jag tänkt, driven av rädslan som inte längre kunde hållas tillbaka. Hon såg bort, och för en sekund såg jag tårar i hennes ögon. «Jag gör det här för Toma,» viskade hon.
«Jag kan inte förklara, men jag måste skydda honom. Jag lovar, mamma, jag kommer tillbaka. Snart.» Veckor blev till månader, och sedan, en kväll, stod hon plötsligt där i dörren igen. Hon var tunnare, blekare, men i hennes ögon fanns en glöd som jag aldrig tidigare sett.
Toma kastade sig i hennes armar, och för ett ögonblick kändes allt rätt igen. Men jag visste att skuggorna fortfarande jagade henne. «Jag kan aldrig tacka dig nog,» sa hon lågt medan hon packade sina saker igen. «Du räddade oss, mamma.
Jag önskar att jag kunde berätta allt, men det går inte.» «Det enda jag vill är att du ska vara säker, Jana,» svarade jag, och kramade henne hårt. Jag försökte bära hennes oro, hennes hemligheter, men jag visste att de låg utanför min räckvidd.
När jag såg hennes bil försvinna runt hörnet, fylldes mitt hjärta av motstridiga känslor. Kärleken till min dotter och mitt barnbarn var oändlig, men rädslan för det okända som jagade dem vilade tungt i mitt bröst.
Jag bad tyst för deras säkerhet och hoppades att de mörka molnen inte skulle hinna ikapp dem.