Jag förstod vad jag hade gjort. Jag ville återvända till mitt ex, med vem jag hade levt i 30 år, men det var redan för sent…

UNDERHÅLLNING

Jag är nu 52 år gammal. Och jag har ingenting. Ingen fru, ingen familj, inga barn, inget jobb – ingenting. Absolut ingenting. Mitt namn är Viktor. I trettio år levde jag med min fru. Jag var familjens försörjare, såg till att allt fungerade, medan hon tog hand om hemmet.

Jag ville inte att hon skulle arbeta; det gjorde mig lycklig att veta att hon var där, att hon fanns i vårt hem. Men med åren började något gnaga inom mig. En obestämd känsla, något som sakta kvävde mig.

Vi respekterade varandra fortfarande, men kärleken? Den hade slocknat för länge sedan. Jag intalade mig att det var så livet var. Att det var normalt. Men så en kväll dök hon upp – Kristina. Tjugo år yngre än jag.

Strålande vacker, livfull, full av skratt och en sorts energi jag hade glömt existerade. Hon var en dröm i mänsklig form. Vi började träffas i hemlighet. Våra samtal fyllde mig med en ny sorts liv, och innan jag ens hann förstå vad som hänt, var hon mer än en vän – hon var min älskade.

Två månader senare insåg jag att jag inte längre kunde leva i lögn. Jag ville inte längre gå hem. Jag ville inte längre leva ett liv som kvävde mig. Jag älskade Kristina, och jag ville ha henne vid min sida – för alltid.

Så en dag brast allt. Jag berättade sanningen för min fru. Jag förväntade mig ilska, skrik, kanske till och med tårar. Men hon var märkligt lugn. För lugn. Och det var då jag insåg hur djupt jag hade sårat henne.

Vi skilde oss. Vårt hem – den plats vi byggt tillsammans, fylld av år av gemensamma minnen – blev plötsligt bara väggar och möbler, tomt och livlöst. Kristina insisterade på att jag inte skulle lämna lägenheten till min ex-fru, och jag lydde.

Maria, min före detta, flyttade in i en liten etta. Jag använde mina besparingar för att köpa en lägenhet till Kristina. Men i mitt hjärta kände jag att jag höll på att förlora allt – min familj, min historia, mitt hem. Jag hjälpte inte Maria med ett enda öre.

Jag visste att hon kämpade, att hon var tvungen att bygga upp sitt liv på nytt, men jag brydde mig inte. Mina söner, som en gång stod mig så nära, vände mig ryggen. De föraktade mig. De kunde inte förlåta att jag lämnat deras mor. Men jag var blind. Blind för det som verkligen betydde något.

Kristina blev gravid. Vi väntade med spänning på vårt barn. Men när han föddes rasade min värld. Han var inte lik mig. Inte heller Kristina. Och när vänner och bekanta började viska bakom min rygg, vägrade jag att lyssna. Jag ville inte se sanningen.

Livet med Kristina blev ett helvete. Jag slet på jobbet, tog hand om hemmet, barnet – men hon? Hon ville bara ha mer. Mer pengar, mer uppmärksamhet. Hon försvann på nätterna, luktade sprit när hon kom hem, och varje kväll slutade i bråk.

Sedan förlorade jag mitt jobb. Jag var slut. Utmattad, fylld av ilska – på mig själv, på henne, på hela världen. I tre år uthärdade jag detta liv. Till slut övertalade min bror mig att göra ett DNA-test. Och sanningen kom fram: pojken var inte min.

Då bröt jag med Kristina. För alltid. Men inuti mig fanns bara tomhet. Jag hade förlorat allt. Och när allt kändes som mörkast, föddes en tanke – Maria. Min fru. Den enda som någonsin älskat mig på riktigt. Jag köpte blommor, vin, choklad och tog mig till hennes dörr.

Men där bodde någon annan. En ny ägare öppnade och gav mig hennes nya adress. Jag åkte dit. Dörren öppnades av en man. Hennes man. Maria hade gått vidare. Hon hade byggt ett nytt liv, skaffat ett bra jobb, blivit lycklig. Fri från allt som en gång var jag.

Några veckor senare såg jag henne på ett café. Jag bad henne att komma tillbaka till mig. Hon såg på mig – som om jag var en främling, som om jag var ingenting. Sedan reste hon sig upp och gick. Det var i det ögonblicket jag förstod. Förstod vad jag gjort. Förstod vad jag förlorat.

Nu är jag 52 år gammal. Och jag har ingenting. Ingen fru, ingen familj, inga barn, inget jobb. Mina söner vill inte veta av mig. Jag har förlorat allt. Och det är mitt fel. Bara mitt fel. Och det är ett misstag jag får leva med – för resten av mitt liv.

(Visited 1 918 times, 1 visits today)
Betygsätt artikeln
( 1 оценка, среднее 5 из 5 )