Vid vårt bröllop utbrast den lilla dottern till min fästman: «Pappa, gifta dig inte med henne, du har redan en fru!»

UNDERHÅLLNING

Min bröllopsdag var som tagen ur ett sagoland – fylld med magi, kärlek och lycka. Men mitt i ceremonin hördes en klar, barnslig röst som skar genom rummet som ett blixtnedslag på en klar himmel. „Pappa, du får inte gifta dig med henne!“

Ett kyligt skak gick genom min kropp. Den lilla figuren i sin vita klänning stod där beslutsam, hennes blonda lockar fladdrade i det mjuka ljuset från ljusen. Liza, min fästmans fyraåriga dotter, pekade med sitt lilla finger mot det stora fönstret i slutet av salen.

„Du har ju redan en fru!“ En rysning gick genom publiken. Jag kände hur mitt hjärta nästan stannade för ett ögonblick. Och där, där i det fördunklade ljuset av skymningen, såg jag det – silhuetten. Mörk, skepnadslik, och den vinkade.

Jag höll andan. Tre år tidigare… Sergéi kom in i mitt liv som en varm sommarregn – oväntat, uppfriskande och full av känslor. Vi träffades på en fest där hans avslappnade sätt och skarpa humor vände upp och ner på min värld.

Vad som började som ett flyktigt samtal utvecklades till timslånga samtal, gemensamma nätter fulla av skratt, och stunder där jag undrade om ödet verkligen hade skickat honom till mig. Och några månader senare satt vi på en liten restaurang,

där ljusen kastade fladdrande skuggor på hans allvarliga ansikte. „Katja, det finns något du måste veta.“ Hans röst var lugn, men hans ögon avslöjade en viss nervositet. „Jag har en dotter. Liza. Hon är allt för mig.

Jag förstår om det är för mycket för dig… men jag kan inte hålla det hemligt.“ Orden träffade mig oväntat – inte som ett slag, utan som en vindpust som påminde mig om att jag stod vid en klippa. Ett steg framåt, och jag skulle falla…

Men kanske skulle det vara ett vackert fall. „Jag behöver tid att tänka“, erkände jag. „Inte för att jag tvivlar… utan för att jag vill vara säker på att jag kan älska er båda så som ni förtjänar.“ Några dagar senare, på vårt favoritcafé, tog jag hans hand och sa med fast röst:

„Jag är redo. Introducera mig för din dotter.“ Leendet som spred sig över hans ansikte kommer jag aldrig att glömma. Liza och jag. Vårt första möte var en prövning. Jag klev in genom dörren med en påse hembakade chokladkakor i handen

och ett hjärta som bultade så snabbt att jag var rädd att det skulle förråda mig. Liza stod där, halvt gömd bakom Sergéís ben, hennes lilla arm klamrade sig fast vid en sliten nallebjörn. Hennes stora ögon granskade mig med en blandning av nyfikenhet och försiktighet.

Ett tyst ögonblick. Sedan, med en viskning, sade hon: „Jag älskar kakor med chokladbitar…“ Mitt hjärta smälte. Och så började vår historia. Med varje gemensam dag växte vår förbindelse. Snart kallade hon mig för „nästan mamma“ – ett ord som lät sötare än någon melodi.

Och när Sergéi friade var det Liza som hoppade upp av glädje och ropade: „Du ska bli min mamma!“ Bröllopsdagen. Och nu var den stora dagen här. Luften var fylld med den lätta doften av rosor, och det mjuka ljuset från ljusen gav salen ett varmt, gyllene sken. Allt var perfekt.

Tills dessa ord hördes. „Pappa, du får inte gifta dig med henne!“ Tystnaden som följde var påtaglig. Jag kände hundratals ögonpar som riktades mot mig, hörde gästerna viska i chock. Jag kände hur Sergéí spände sig vid min sida.

Liza tog ett steg fram, hennes ansikte var allvarligt. „Du har ju redan en fru“, upprepade hon och höjde sin lilla hand. „Där! Hon står där!“ Alla vände sig om samtidigt. Bakom fönstret, i det svaga ljuset från kvällen, såg man en gestalt.

En mörk, skepnadslik figur som tittade på oss… och vinkade. Min mage vred sig. Sergéi steg fram, hans blick fast på gestaltens figur. Mina fingrar grabbade oavsiktligt tag i klänningens tyg. Luften stannade när han närmade sig fönstret.

Och plötsligt – skrattade han. Ett verkligt, djupt, hjärtligt skratt som sprängde spänningen som en sprucken såpabubbla. Han vände sig om – och vid hans sida stod en bekant figur. Nína. Lizas tidigare barnflicka.

Och i hennes armar – en gammal, lätt trasig rosa nallebjörn. „Katja“, sa Sergéi och kämpade för att hålla tillbaka ett skratt, „får jag presentera: Mrs. Puschístik.“ Jag blinkade. „Vem?!“ „Min fru“, sa han med en glimt i ögat. „Åtminstone enligt Liza.“

Den lilla busfröt klappade i händerna och ropade triumferande: „Pappa kan inte gifta sig med Katja om han redan är gift med Mrs. Puschístik!“ Ett ögonblick av förbluffad tystnad. Sedan – bröt publiken ut i skratt.

Liza strålade av glädje. Nína log urskuldande. „Hon har kollat på massor av busfilmer och ville överraska er på bröllopet. Jag kunde inte säga nej.“ Sergéi lyfte Liza, hans ögon glittrade av roligheten. „Lilla damen, nu är det slut på bus på bröllop, okej?“

Liza nickade, fnissade – och kröp tätt intill honom. Jag drog ett djupt andetag – och började skratta jag också. När jag tänkte på framtiden visste jag en sak med säkerhet: Livet med Liza skulle aldrig vara tråkigt. Och jag ville inte ha det på något annat sätt.

(Visited 242 times, 1 visits today)
Betygsätt artikeln
( Пока оценок нет )