Jag var sex månader gravid, helt utmattad och överväldigad av alla händelser kring min älskade farmors begravning.
De långa köerna på flygplatsen kändes oändliga, varje sekund var som en evighet. När jag äntligen fick gå ombord på planet var jag så lättad att jag nästan släppte ut ett långt, trött andetag och släppte mig ner i sätet i hopp om att få en stund av lugn och vila.
Men knappt hade planet lyft från marken förrän en flygvärdinna närmade sig mig. Hennes blick var allvarlig och beslutsam när hon sa med en ton som inte tillät några invändningar: «Ursäkta, fröken. Följ med mig.»
Mitt hjärta började slå snabbare när jag följde henne – vad kunde detta vara? Ett problem med mitt säte? Eller något annat?
Hon ledde mig till ett litet rum reserverat för personalen. När vi kom in där förändrades plötsligt hennes attityd – hon blev kall, nästan hotfull.
«DU MÅSTE GÅ PÅ KNÄ DIREKT!» De orden träffade mig som ett slag. Jag kunde knappt tro vad jag just hörde. Vad hade jag gjort fel? Varför skulle jag gå på knä?
Efter farmors begravning kändes Kayla som en skugga av sitt forna jag. Sorgen över förlusten av den kvinna som alltid hade varit en trygghet för henne, tyngde henne tungt. Och sedan var det graviditeten som förde med sig en annan värld av fysisk och känslomässig ansträngning.
Men hon hade inget val – hon var tvungen att säga farväl, hon var tvungen att flyga.
Så hon gick ombord på planet igen, på väg hem, ensam, med ett tungt hjärta och en mage full av liv. När hon satte sig, såg hon en man som stirrade på henne från avstånd. Först trodde hon att det bara var en nyfiken blick på hennes graviditet,
men hans blick blev obehaglig, nästan genomträngande. Ju längre hon kände den, desto mer obekväm blev hon.
Till slut beslutade hon sig för att ignorera honom. Vad kunde hon göra? Men mitt i denna klaustrofobiska flygning kom flygvärdinnan fram och bad henne följa med. Kayla var helt förvirrad men följde kvinnan tills de stannade vid ett område nära toaletten.
«Nu måste du gå på knä!» – flygvärdinnans ord var nu skarpare, nästan fientliga. Kayla ville protestera, men den stränga tonen lämnade henne inget val. Hennes rädsla steg, tankarna virvlade i hennes huvud. Vad hände här?
Då kom mannen, som hade stirrat på henne hela tiden, fram till henne. Hans blick var arg, nästan triumferande. «Äntligen har vi dig», sa han med ett hånflin. «Du har dragit oss vid näsan tillräckligt länge.»
Kayla kunde knappt tro vad hon hörde. Hon ville veta vad hon hade gjort, vad hon hade blivit anklagad för. Mannen – han presenterade sig som detektiv – förklarade att hon hade stulit ett värdefullt halsband och varit på flykt i veckor.
Med ett mörkt leende visade han henne suddiga bilder på en kvinna som hon knappt kände igen. Hon hade ett tatuering, och hon såg ut som Kayla, men hon var inte gravid.
Kayla vägrade tro honom. Hon sa gång på gång att han hade fel. Men mannen lät sig inte övertygas. Han anklagade till och med Kayla för att låtsas vara gravid för att komma undan sitt brott. Hans ord träffade Kayla som en knytnäve i magen.
Desperat, med tårarna rullande nedför kinderna, försvarade Kayla sig. Hon kände sig hjälplös, utlämnad, som om hela situationen var en mardröm hon inte kunde vakna ur.
Flygvärdinnan verkade bara njuta av hela scenen. «Stanna på knä tills vi landar,» sa hon med ett hånfullt leende.
Men något oväntat hände. Kayla lade märke till att flygvärdinnan hade samma tatuering som kvinnan på bilderna. Ett skakande ryck for genom Kayla. «Det är du! Du är tjuven!» ropade hon, med en röst full av beslutsamhet.
Detektiven stirrade på flygvärdinnans handleder och såg tatueringen. Plötsligt insåg han att han hade blivit lurad. Flygvärdinnan, som han trott var hans allierade, hade hela tiden spelat honom.
Snabbt tog han kontroll och satte på henne handbojor. Polisen som väntade på flygplatsen grep henne genast.
Kayla kände lättnad när detektiven bad om ursäkt och förklarade att hon varit oskyldigt anklagad. Men trots att sanningen äntligen kommit fram kände hon sig fortfarande chockad och utmattad av allt som hade hänt.
Allt hon ville var att komma hem, vara med sin man, vila och återhämta sig från den här mardrömmen. Men samtidigt var hon tacksam – hennes barn var säkert, hon var säker.
Flygningen, som hade börjat med så mycket rädsla och förvirring, var äntligen över. Och nu kunde hon hoppas på att nästa dag skulle vara lugnare, fylld med fred.