NÄR MINA NYA GRANNAR SATT UPP EN KAMERA SOM RIKTADE SIG MOT MIN TRÄDGÅRD VISSTE JAG ATT JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT.
Det som började som en enkel lektion om vikten av privatliv förvandlades snabbt till en riktig show som drog till sig polisens uppmärksamhet – och ledde till konsekvenser jag aldrig hade kunnat förutse!
Jag hade aldrig trott att jag skulle bli en amatörskådespelare bara för att ge mina nyfikna grannar en läxa, men livet är fullt av överraskningar. Allt började när Anastasia och Viktor flyttade in i huset bredvid.
Till en början verkade de rätt trevliga, om än… lite märkliga. — Välkomna till kvarteret, sa jag och räckte dem en korg med tomater från min trädgård. — Jag heter Katia. Anastasia kastade en snabb blick omkring sig, som om hon var rädd för något.
— Tack. Vi är bara… väldigt oroade över vår säkerhet. Du förstår, eller hur? Jag förstod inte riktigt, men nickade bara och hade ingen aning om vad som skulle hända sen.
En vecka senare, efter en helg hos min mamma, kom jag hem och gjorde en chockerande upptäckt i min trädgård. Jag låg på en solstol i baddräkt och pysslade med mina tomater,
när jag såg något svart under taket på deras hus. — Vad är det där? En kamera? mumlade jag och kisade. En iskall känsla spred sig genom mig när jag insåg att kameran var rakt riktad mot min trädgård.
Jag rusade över till dem, fortfarande i baddräkt, och knackade på dörren. Viktor öppnade, och såg ut att vara irriterad. — Varför är den där kameran riktad mot min trädgård? kräver jag svar.
Han ryckte bara på axlarna, som om det var det mest normala i världen. — Det är för säkerheten. Vi måste se till att ingen klättrar över staketet. — Det är helt absurt! utbrast jag. Ni kränker min privatliv!
Anastasia dök upp bakom honom, med en kall blick. — Vi har rätt att skydda vår egendom, sa hon med en iskall ton. Jag stormade iväg, hjärtat bultande. Självklart kunde jag ha stämt dem, men vem har tid eller råd för det?
Nej, jag var tvungen att hitta en annan lösning. Jag ringde mina vänner. — Sweta, jag behöver din hjälp, sa jag. Vad säger du om en liten… föreställning? Hon brast ut i skratt. — Du väcker min nyfikenhet! Berätta allt.
Planen var född. Sergei, vår expert på specialeffekter, och Olga, en riktig kostymfantast, anslöt sig. — Kommer vi inte gå för långt? frågade jag under vårt sista möte. Sweta la en lugnande hand på min axel.
— Katia, de har spionerat på dig i veckor. De förtjänar en ordentlig läxa. Sergei nickade ivrigt. — Och ärligt talat, när har vi någonsin gjort något så galet? Olga log lurigt.
— Kostymerna är klara. Det finns ingen återvändo! Jag brast ut i skratt och alla mina tveksamheter försvann. — Okej, då kör vi!
På lördagen var vi redo. Vi samlades i min trädgård, klädda i de galnaste kostymerna vi kunde hitta. Jag hade på mig en neonperuk, en tutu och en dykdräkt.
— Är ni redo för årets bästa fest? sa jag med ett leende. Sweta justerade en utomjordingmask. — Vi ska ge dessa voyeurs en show de aldrig glömmer! I början var vi bara roliga: vi dansade, vi lekte, vi låtsades ha ett vanligt samtal.
— Katia, hur mår din mamma? ropade Sergei i sin piratkostym. — Bra, hon försöker fortfarande att para ihop mig med sin väns son, svarade jag med ett leende.
Olga brast ut i skratt. — Klassisk mamma! Vet hon om kameran? — Nej, jag ville inte oroa henne. Annars skulle hon komma hit och säga vad hon tycker. — Det vore episkt att se! sa Sweta.
Vi skrattade alla åt tanken på min mamma som skulle knacka på Anastasia och Viktors dörr och ge dem en läxa. Och så var det dags för den stora showen. — Åh nej! ropade jag och pekade på Sweta. De har dödat henne!
Sergei höjde dramatiskt en plastkniv, täckt av ketchup. — Det är hennes fel! Sweta föll till marken, utsträckt, och en stor fläck av «blod» spred sig runt henne. Vi började panikera och spela ut mordscenen.
— Ska vi ringa polisen? ropade Olga. — Nej, vi måste dölja kroppen! svarade jag, uppfylld av adrenalinet. Plötsligt föll ett tungt tystnad över oss. Gardinen hos grannarna rörde sig lätt. — De har sett oss, viskade jag.
Långt bort hördes en bildörr smälla. Vi frös till is. Sedan… sirener. — Det börjar, viskade jag. In i huset! Vi rusade in, städade upp mordscenen på några sekunder, och bytte till vanliga kläder. När poliserna knackade på dörren satt vi lugnt runt ett te-kopparbord.
— Allt bra? frågade en av dem, ser frågande på oss. Jag öppnade stora ögon. — Självklart, varför? Vad har hänt? Polisen förklarade att ett samtal hade gjorts om ett våldsincident på den här adressen. Jag låtsades förstå.
— Åh! Det var vår lilla komedi! Vi övade en scen i trädgården… det såg nog lite för verkligt ut. Polisen höjde på ögonbrynen. — Hur kunde någon se det? Ni har ju ett stort staket, eller hur? Jag suckade dramatiskt.
— Ja, här ligger problemet! Grannarna har en kamera riktad mot min trädgård. De spionerar på mig utan min tillåtelse. Polismannens ögonbryn höjdes ännu mer. — Tja, kanske är det dags att prata med dem.
Vi såg genom fönstret, där vi såg polisen knacka på grannarnas dörr. En timme senare kom polisen tillbaka. — Katia, förlåt, men dina grannar har tagits på bar gärning för olaglig övervakning. Deras utrustning har beslagtagits och de riskerar straff.
Vill du anmäla dem officiellt? Jag låtsades vara chockad. — Åh, vilken affär… Självklart, om det behövs. När polisen gick öppnade vi en flaska champagne. — Jag kan inte tro att det här faktiskt fungerade! skrattade Sweta.
Sergei höjde sitt glas. — Till Katia, hämndens mästare! Jag log, men ett litet sting av skuld sköljde över mig. — Gick vi inte för långt?
Olga skakade på huvudet. — Nej, de förtjänade det. Några dagar senare såg jag Anastasia och Viktor lämna sitt hus, väskor i hand. Ett ungt par flyttade in i deras ställe. Jag undrade om jag borde varna dem… men till slut lät jag bara mina tomater vara.
För i slutändan, om det behövs, kan jag alltid ordna en annan fest i trädgården.
