I hallen vilade en blytung tystnad. Svetlana snörvlade tyst och vände sig mot fönstret. Utanför föll ett fint oktoberregn, ett duggregn som svepte in de grå betongbyggnaderna i ett hopplöst, fuktigt dunkel.
— Andrej, nu räcker det, — sa hans far och klev ut från köket medan han torkade sina händer med en handduk. — Det som har hänt har hänt. Nu måste vi fundera på hur vi kan hjälpa din syster.
— Och vem har hjälpt mig alla dessa år? — Andrej kände hur ilskan kokade inom honom. — När Marina och jag trängdes i ett nio kvadratmeter stort rum med delad toalett, var fanns ni då? ”Andrej är vuxen, han klarar sig.”
Och nu förväntas jag ta in Svetlana och hennes problem i vår lilla hyrda etta? — Min son, hon är helt ensam, — hans mor försökte återigen lägga en hand på hans axel. — Nej, mamma. Hon är inte ensam, — Andrej tog ett steg bakåt.
— Hon har er. Så ta henne till er. Jag har en gravid fru, ifall ni glömt det. Hon behöver lugn och ro, inte dramatiken från en ansvarslös syster. — Vad pågår här? — Marina klev ut ur sovrummet, en hand vilande på sin rundade mage.
— Ingenting, älskling, — Andrej lade beskyddande en arm om hennes axlar. — Mina föräldrar var precis på väg att gå. Och Svetlana med dem. — Andrej, min son… — hans mor lyfte bedjande händerna.
— Nej, mamma. Det här samtalet är över. Föräldrarna sänkte sina huvuden och gick tyst mot dörren. Svetlana följde efter med tårfyllda ögon, medan svart mascara rann nerför hennes kinder. Vid dörren stannade hon, vände sig om och sa med skälvande röst:
— Du har alltid varit en egoist. Du tänker bara på dig själv. — Jag? En egoist? — Andrej fnös föraktfullt. — Vem tjatade på våra föräldrar om en ny iPhone medan jag gick till jobbet i utslitna gymnastikskor?
Vem krävde en dyr pälsjacka medan jag fick snåla in på tunnelbanebiljetten? Vem lade glatt beslag på hela summan från försäljningen av lägenheten, trots att han visste att Marina och jag knappt fick ekonomin att gå ihop?
— Jag var dum, — erkände Svetlana tyst och sänkte blicken. — Jag trodde att Maxim verkligen älskade mig. Att vi skulle bygga ett liv tillsammans. — Och jag sa från början att han var en bedragare. Men du ville inte lyssna.
”Du är bara avundsjuk på vår lycka!” — Andrej härmade hennes gamla ton med hån i rösten. — Så, visade sig lyckan vara verklig? Återigen lade sig en tryckande tystnad över hallen. Marina lösgjorde sig varsamt från Andrejs omfamning och gick fram till Svetlana.
— Lyssna, jag förstår att det är svårt för dig nu. Men du måste inse: det är dina egna val som har satt dig i den här situationen. Vi har slitit hårt, sparat varenda krona. Och du? Du brände dina pengar på den där… bedragaren.
— Jag visste inte! — Svetlana brast ut i gråt. — Han verkade så pålitlig, så omtänksam. Han sa att han älskade mig.
— Och du brydde dig aldrig om att kolla upp honom? — Marina skakade på huvudet, oförstående. — Du kollade aldrig hans sociala medier? Tog reda på var han bodde, med vem han var? Nej, du kastade dig rakt in i illusionen.
— Flickor, nu räcker det, — modern försökte ställa sig mellan systrarna. — Svetlana har redan blivit tillräckligt straffad.
— Straffad? — Andrej skrattade bittert. — Mamma, vet du ens att hon inte bara förlorade pengarna från försäljningen? Hon tog dessutom lån – för en bil som Maxim påstod sig ha valt ut för deras gemensamma framtid. Och var är den bilen nu?
— Maxim sa att det var bättre att först registrera den på honom eftersom han hade bättre kreditvärdighet, — Svetlanas röst blev allt svagare. — Och sedan kunde vi skriva över den… — Och du trodde på honom?
— Andrej masserade trött sina tinningar. — Herregud, hur kan man vara så naiv? Förklara det för mig – hur? Fadern suckade tungt. — Det hjälper inte att älta det nu. Vi måste se framåt. Kanske kan hon bo hos er en tid? Tills hon hittar ett jobb och kommer på fötter igen?
— Pappa, minns du när jag för tre år sedan bad om ett lån för handpenningen till en lägenhet? När räntorna fortfarande var bra? Vi hade kunnat köpa vårt eget hem. Och vad sa du? ”Var och en måste arbeta för sitt eget liv, man kan inte alltid räkna med sina föräldrar.” Minns du det?
— Jo, men det var en annan sak… — Och vad var annorlunda, pappa? Att jag inte såg på er med stora ögon och spelade hjälplös? Att jag försökte ta ansvar för mitt eget liv? — Andrej, hon är ju en flicka, — började hans mamma med sin gamla refräng.
— Sluta, mamma! — Andrej höjde rösten. — Hon är tjugosex år gammal. Hon är inget barn längre. Hon måste lära sig att stå för sina egna misstag.
— Jag har ingenstans att ta vägen, — sa Svetlana tyst. — Ingenstans alls. Jag kan inte bo hos er, föräldrarna har en för liten lägenhet. Mina vänner vände mig ryggen när de fick höra om Maxim. Jag kan inte ens hämta mina saker från lägenheten – han har bytt lås.
Marina och Andrej möttes i en blick. Medlidande blandades med beslutsamhet.
— Svetlana, lyssna, — sa Marina mjukt och lade en hand på hennes axel. — Vi kan inte ta in dig. Vår lägenhet är liten, jag är höggravid och snart går jag på föräldraledighet. Men jag kan hjälpa dig att hitta ett jobb.
I vårt köpcentrum finns lediga tjänster, jag kan fråga. Och en kollega till mig hyr ut ett rum i ett kollektiv, det är billigt. Ingen lyx, men ett tak över huvudet.
Svetlana snörvlade och nickade långsamt. — Okej. Jag tar rummet och jobbet. Men… kan jag åtminstone få stanna här i natt? Jag har verkligen ingen annan möjlighet. Andrej ville protestera, men Marina kramade mjukt hans hand.
— En natt. Imorgon letar vi jobb och löser boendefrågan.
När Andrej senare låg bredvid sin sovande fru kunde han inte somna. Bara i morse hade han trott att han aldrig skulle kunna förlåta sin syster. Men kanske var detta ödet hon behövde – för att äntligen växa upp.
