– Packa era saker och gå. Tiden börjar nu.
Ruslana klev över tröskeln till sin egen studio och höll nästan på att tappa andan. En tung, stickande lukt av stekt sej och billigt tvättmedel slog emot henne.
Så sent som i går hade det doftat nymålat och nytt laminatgolv här inne. Nu påminde hallen snarare om ett sjaskigt hotell vid en järnvägsstation.
Mitt på det ljusa klinkergolvet stod tre stora sportväskor, så överfulla att dragkedjorna höll på att spricka. Bredvid dem låg ett par nedgångna herrskor som hon aldrig hade sett förut.
En kraftig kvinna i en blommig morgonrock stack fram huvudet från köksdelen.
I händerna höll hon en av de kritvita handdukar som Ruslana så omsorgsfullt hade lagt fram i badrummet dagen innan inför den kommande hyresgästen. Kvinnan använde den helt obekymrat för att torka bort fett ur en stekpanna.
– Och vem är du egentligen? frågade den främmande kvinnan missnöjt och granskade Ruslana från topp till tå.
– Vi försöker faktiskt vila efter resan. Rada sa att ingen skulle störa oss förrän i kväll.
Det förklarade en hel del.
Tidigare på morgonen hade Ruslanas granne Klara ringt och i förbifarten nämnt att något som liknade ett helt resesällskap höll på att flytta in i den tomma studion.
Nycklarna till det helt nya låset hade Arthur så omtänksamt lämnat över till sin mamma. Bakom sin hustrus rygg.
”För säkerhets skull”, som han brukade säga.
– Det är jag som äger den här bostaden, sa Ruslana med eftertryck.
– Och just nu håller ni på att förstöra min egendom.
Kvinnan med handduken såg först häpen ut, men satte genast händerna i sidorna.
– Vadå äger? Det här är ju Arthurs lägenhet! Hans mamma gav oss nycklarna. Vi har kommit in från landsbygden för läkarundersökningar, och det är dyrt att bo i stan. Rada sa att vi fick vara här.
– Då gör vi så här, sa Ruslana och tog upp telefonen ur fickan.
– Ni har tagit er in på privat egendom utan min tillåtelse. Ni har exakt fem minuter på er att få ut de där väskorna i trapphuset. Annars ringer jag polisen.
Just då hördes snabba klackar ute i trapphuset. Sekunder senare trängde sig Rada in genom dörren, tungt flåsande och med två matkassar i händerna.
När svärmodern såg sin svärdotter stå där med telefonen verkade hon inte det minsta generad. Tvärtom. Hon rättade till sin vinröda kofta och gick genast till angrepp.
– Vad är det för cirkus du håller på med?! skrek Rada och ställde sig demonstrativt i vägen för ingången till studion.
– De har precis kommit av tåget! Zinaida är min syssling! De måste till sjukhuset, och du kommer springande hit för att kontrollera dem!
– Jag kom hit för att kasta ut främmande människor ur min lägenhet, svarade Ruslana kallt.
– Din lägenhet?! utbrast svärmodern.
– Du och Arthur är en familj! Allt ni har är gemensamt! Den stod ju ändå tom. Kan du inte ens låta släktingar bo här? De har det svårt och har inte råd med hotell, och ändå ska du göra en sådan här föreställning!
Ruslana drog ett djupt andetag.
Nästa morgon skulle hon skriva kontrakt med en utmärkt hyresgäst. En ung kvinna som arbetade inom IT var beredd att betala depositionen och tre månaders hyra i förskott.
Och nu hade lukten av stekt fisk redan satt sig i tapeterna, medan främmande människors tillhörigheter låg utspridda över soffan.
– Rada Matvejevna, sa Ruslana och såg svärmodern rakt i ögonen.
– Jag köpte den här studion innan jag gifte mig. För mina egna pengar. I morgon flyttar min hyresgäst in. Och ni har gjort om bostaden till ett gratis vandrarhem.
– Åh, din hyresgäst! fnös Rada.
– Hon kan vänta ett par veckor! Hon överlever! Zina och hennes man bor här medan de gör sina undersökningar och sedan åker de hem. Det är ju familj! Skäms du inte över att kasta ut släktingar på gatan?
Bakom svärmodern vågade Zinaida plötsligt lägga sig i.
– Precis! Vi är ordentliga människor! Vi har till och med ställt plantorna på balkongen så att de inte skulle vara i vägen.
Ruslana slöt ögonen ett ögonblick när hon föreställde sig lådor fyllda med jord på sin perfekt rengjorda balkong.
– Fyra minuter, sa hon och tittade på telefonens skärm.
– Sedan ringer jag polisen. Jag säger att främmande människor har brutit sig in i min bostad.
– Har du blivit fullständigt galen?! Rada släppte matkassarna rakt ner på hallgolvet.
En konservburk rullade ut ur den ena.
– Jag ringer min son nu! Han ska nog få dig att förstå vad du håller på med! Polisen mot din egen släkting – vad är det för vansinne?!
Svärmodern började febrilt trycka på telefonens skärm.
Ruslana lutade sig mot dörrkarmen och korsade armarna över bröstet.
Hon hade ingen anledning att skynda på något.
Låt henne ringa.
Låt Arthur komma hit och se henne i ögonen.
Hon behövde inte vänta länge.
Arthurs kontor låg bara två kvarter bort. Han kom rusande med jackan uppknäppt, stormade upp på våningen och möttes omedelbart av sin hustrus orubbliga blick.
– Rus, vad håller du på med? sa Arthur och lät blicken flacka nervöst medan han försökte få situationen att låta som ett missförstånd.
– Mamma, jag sa ju åt dig att inte hitta på saker på egen hand…
– Min son! Radas aggressiva ton förvandlades omedelbart till ett ynkligt klagande.
– Titta vad din kära hustru gör! Hon behandlar mig och lilla Zina som om vi vore brottslingar! Hon hotar oss med polisen!
Arthur svalde nervöst.
Han försökte ta sin hustru i armen, men Ruslana drog sig undan med avsmak.
– Arthur, sa hon lågt.
– Vad tänkte du egentligen när du gav din mamma en extranyckel till min lägenhet?
– Ruslana, kom igen nu… Han skiftade nervöst från ena foten till den andra och stoppade händerna i fickorna.
– Mamma bad bara om en nyckel för säkerhets skull. Tänk om ett rör skulle gå sönder eller någon behövde komma in och kontrollera mätarna? Och nu råkade Zina komma hit.
De ska bara bo här ett par veckor. Vad förlorar du på det? Vi är ju inte främlingar för varandra.
– Jag förlorar en månads hyra, svarade Ruslana.
– Dessutom kostnaden för professionell rengöring av de stoppade möblerna eftersom dina släktingar steker fisk med fönstren stängda. Och nya handdukar.
Hon höjde telefonen och öppnade demonstrativt knappsatsen för att slå ett nummer.
När Zinaida såg det kom hon ut ur köket med en hastighet som ingen hade trott var möjlig.
Hon hade redan fått på sig kappan, medan hennes man släpade två stora sportväskor efter sig och slog dem mot hörnen på vägen ut.
– Ring ingen! började kvinnan babbla panikslaget medan hon trängde sig förbi Rada.
– Vi går! Vi går själva! Rada, du sa ju att allt var ordnat! Herregud, vilken förnedring på gamla dar!
De grep tag i sina saker och skyndade bort mot hissen.
På vägen försökte Zinaida stoppa ner den hopknycklade handduken i jackfickan, men Ruslana drog den ur hennes händer och kastade den direkt i en soppåse.
Rada stod kvar mitt i hallen.
Hennes ansikte hade stelnat.
Hon tittade först mot hissdörrarna som just hade stängts och sedan på sin son, uppenbart i väntan på att han skulle försvara henne.
– Arthur! Ska du verkligen låta henne behandla din mamma på det här sättet?! skrek hon gällt.
Arthur ryckte bara på axlarna och tittade bort.
Han ville inte ha några fler konflikter.
– Mamma, det räcker nu. Gå hem, mumlade han.
– Jag sa ju att du inte skulle släppa in dem här.
– Vilken orm du har släppt in i ditt liv! spottade svärmodern ur sig.
Hon höjde stolt hakan, grep sina matkassar och började gå nerför trappan medan hennes steg ekade högt mot betongen.
Till slut var bara man och hustru kvar i hallen.
Arthur försökte pressa fram ett försonande leende.
– Där ser du. Allt löste sig. De har gått. Visst, Rus, du gick kanske lite för långt, men okej. Jag öppnar fönstren så vädrar vi ut här.
Ruslana såg på honom som om hon betraktade honom för allra första gången.
– Lägg nyckeln på skohyllan, sa hon lugnt.
– Va?
Arthur blinkade oförstående.
– Varför då? Vi ska ju åka hem nu.
– Jag åker hem. Du kan åka till din mamma. Eller följa med Zinaida tillbaka till landsbygden. Det spelar ingen roll för mig. Lägg ifrån dig nyckeln och gå.
– Rus, vad är det du börjar med nu? utbrast han och tappade de sista resterna av sin försonliga ton.
– Okej, jag gjorde ett misstag. Jag gav mamma en nyckel. Ska vi skilja oss nu på grund av någon lägenhet?
– Det handlar inte om lägenheten, svarade Ruslana och pekade mot den öppna dörren.
– Det handlar om att du tycker att det är helt normalt att bestämma över det som är mitt bakom min rygg.
Arthur stod tyst i flera sekunder.
Han väntade uppenbarligen på att hon skulle ge efter.
När han insåg att det inte skulle ske drog han ilsket fram nyckelknippan ur jackfickan, slet loss den blanka nyckeln och kastade den hårt på skohyllan.
En halvtimme senare stod samtliga fönster i studion vidöppna.
Korsdraget blåste långsamt bort de sista spåren av de oinbjudna gästerna.
Ruslana torkade bort de feta smulorna från bordet och slog numret till en låssmed.
När det gällde nycklar – precis som när det gällde släktingar som inte förstod gränser – fanns det vissa problem som behövde lösas direkt.
