Musiken jag spelade på mitt piano var min sista länk till min avlidne man, Jerry. Varje melodi var som ett mjukt viskande av hans minne, som svepte omkring mig.
Men en dag blev min glädje brutalt krossad när jag upptäckte de arga orden «HÅLL KÄFTEN!» målade i blodröd färg på min vägg, skrivna av mina nya grannar.
När min barnbarn, Melissa, fick veta om händelsen glimmade det av beslutsamhet i hennes ögon. Hon lät sig inte skrämmas av grannarnas elakhet.
Med en plan i huvudet för att ge de fruktansvärda grannarna en läxa, förvandlade hon vår förtvivlan till kreativ hämnd.
Natten därpå gömde Melissa högtalare i buxbomsbuskarna framför grannarnas hus. Medan vi tittade på, steg spänningen i luften.
Lugn pianomusik började spela, och jag kände ett leende sprida sig över mitt ansikte.
Men när musiken övergick i en kaotisk blandning av hundskall och tydliga pruttljud kunde jag inte låta bli att skratta.
Nästa morgon knackade det på min dörr. Ett team hantverkare stod redo att förvandla mitt pianorum till ett ljudisolerat studio.
Melissa strålade av glädje när hon förklarade att jag nu kunde spela ostört när jag ville. När jag äntligen satte mig vid pianot igen och rörde vid de bekanta tangenterna kände jag Jerry omkring mig.
Ljudet av «Moon River» fyllde rummet, och minnena av våra gemensamma kvällar, där vi spelade tillsammans, flödade genom mig som en varm bris.
I det ögonblicket insåg jag att musiken inte bara var en del av mitt liv, utan också en källa till styrka. Jag var omgiven av min familjs kärlek som stödde mig, och jag lovade mig själv att aldrig ge upp min passion för musiken.
Melodin fyllde inte bara mitt hem utan även mitt hjärta – och jag visste att Jerry alltid skulle vara med mig, leende och dansande tillsammans med mig i de toner jag spelade.
