Allt om honom-från hans skräddarsydda kostym till hans sammansatta, självsäkra sätt—återspeglade någon som var van vid att få exakt vad han önskade Annas föräldrar, klädda i sina finaste, log med stolthet och tillfredsställelse. Att se sin dotter bredvid en så rik man var som en dröm; den ekonomiska trygghet de alltid hade längtat efter verkade nu inom räckhåll.
När bröllopsceremonin avslutades och den överdådiga firandet började, växte deras spänning bara. Mitt i glasögon och artigt skratt satt Anna stilla och hanterade knappt ett leende. Hennes uttryck var ihåligt, hennes glädje frånvarande. Varje artig gest hon gjorde var en noggrant repeterad handling, som maskerade den oro som bryggdes inom henne.
Varje blick hon kastade var tung av förtvivlan – ett tyst men omisskännligt rop på hjälp. För henne symboliserade dagen inte kärlek eller fackförening, utan förräderi. Hon var inget annat än en symbol, överlämnad i ett arrangemang designat av sina föräldrar och förseglad av en man som hon knappt kände.
Endast för illustrativa ändamål.
“Du ser fantastisk ut,” sade IV JJN mjukt och märkte det avlägsna utseendet i hennes ögon. “Jag hoppas att vi kan lära oss att komma överens.”
Anna svarade inte.
Hennes ögon var fästa på någon avlägsen punkt, långt borta från den glittrande hallen eller mannen vid hennes sida.
Hon tänkte på alla förhoppningar och drömmar hon en gång hade—hur ingen av dem hade beaktats. Hennes framtid hade dikterats av strävan efter rikedom och status, och hennes önskningar hade ignorerats helt.
Senare samma kväll, efter att den sista gästen hade gått och huset hade tystnat, befann sig Anna ensam i den stora egendomen med sin nya man. Tystnaden inne i den stora villan var kvävande. När de kom in i sovrummet, IV XXN tittade på henne med oroande intensitet. Sedan talade han, hans röst låg och avsiktlig:
“Jag vill att du ska kalla mig pappa.’”
Anna stod frusen, bedövad av begäran. Orden slog henne som ett slag mot bröstet och lämnade henne andfådd. Hon stirrade på honom, mållös. Han fortsatte:
“Det är inte någon vriden fantasi. Jag har alltid sett dig så här. Jag har känt dina föräldrar i åratal. jag har sett dig växa upp. Jag visste alltid en dag att du skulle bli min. Jag hjälpte din familj när de behövde det. Jag såg till att allt ledde till detta ögonblick. Nu är du min.”
En kyla sprang genom Annas kropp när hon insåg djupet av hans besatthet.
Detta var inte bara ett arrangerat äktenskap—det var det sista steget i en noggrant utformad plan som han hade orkestrerat för länge sedan. Hon var inte bara hans fru-hon var resultatet av manipulation och kontroll.
En tår gled ner hennes kind som tyngden av hennes verklighet bosatte sig i. Hon förstod nu att hon inte bara hade förlorat sin frihet – hon hade förlorat sin självkänsla.
Men den natten, något skiftat inuti Anna. En tyst beslutsamhet steg upp genom rädslan. Hon kunde inte stanna. Hon skulle inte låta sig fångas i ett liv byggt på tvång.
När gryningen bröt, Anna gled ut genom herrgårdens portar, hennes hjärta bultade men hennes steg stadigt. Hon hade ingen plan. Hon visste inte vad som väntade bortom gårdens höga murar. Men för första gången var hennes framtid hennes egen.
Och med det började Anna sin resa – inte bara för att fly, utan för att återupptäcka vem hon verkligen var.
