«Man en timme» som förändrade moster Tamaras liv
Ingen i byn Mălăiești skulle någonsin ha trott att moster Tamara, en enkel, reserverad kvinna med håret alltid tillbakabundet i en halsduk, skulle göra en så märklig gest.
Caterina, grannen tvärs över gatan, hade knappt övertygat henne att köpa en mobiltelefon.
Och nu – bomm! – hade hon spenderat hela sin pension på en «man i timmen».
Tamara satt vid fönstret, i ett hus som hölls samman mer av minnen än av spikar.
«Taket läcker, staketet vinglar med den första vinden och ladugården är på väg att ramla ner.
Jag har ingen… ingen styrka, inga pengar.
Men jag måste göra något.»
Hon suckade djupt och ryckte på axlarna under sin nedslitna tröja.
Caterina, som kom varje dag med en skål soppa eller en burk kompott, när hon såg sin olycka, sa en dag till henne:
«Tamara, vet du att jag såg på tv att du kan beställa en «man per timme»? Han fixar vad du vill i huset, du betalar per timme, och det är allt.»
Vad säger du?
«Vad ska jag säga Caterina? Om jag inte har någon annan lösning, ring. Det kan inte bli värre ändå.»
«Det är bra, men du vet att jag inte vet vad det är för folk som kommer… Låt det inte bli ett problem!»
«Oroa dig inte, min kära, jag har fortfarande lite andrum. Jag ska ta reda på vad jag ska göra.»
Nästa morgon, exakt klockan 08.00, knackade det beslutsamt på dörren.
Tamara, med huvudduken stadigt på huvudet, gick sakta ut med käppen i handen.
När hon öppnade den frös hon.
Framför henne stod en lång, välbyggd man med kort hår, rena overaller och en professionell verktygslåda.
Men det var inte det som förvånade henne.
Inga.
Det var något i hans ögon — mjukt, varmt, men fyllt av sorg — som stoppade hennes hjärta för ett ögonblick.
«God morgon, fru! Jag är Radu.»
«Du ringde en man per timme?»
Tamara kunde inte prata.
Hon lutade sig mot staketet och viskade:
«Herregud, något sådant här kan inte vara sant!»
Mannen, förvirrad, tog ett steg tillbaka.
«Är allt bra?»
Efter några sekunder återhämtade sig Tamara.
Hon bjöd in honom på gården och började visa honom vad och hur.
Radu lyssnade tyst, nickade och började jobba.
På några timmar bytte han ut den trasiga bältrosen, spikade fast staketbrädorna och reparerade portens gångjärn.
Moster Tamara satt på en pall och tittade på honom som om hon tittade på en bra film.
«Du vet,» sa hon till slut, «du har samma ögon som min son.
Jag förlorade honom för 20 år sedan.
Det verkar som att Gud har sänt dig idag…»
Radu slutade hamra och sänkte huvudet.
«Jag förlorade min mamma förra året också.»
Hon såg inte att jag slutade dricka och ställde mig upp.
Kanske… det är så saker händer.
Det är inte bara hus som repareras, utan hjärtan också.
Tamara kände hur ögonen tårades.
Hon gav honom en kopp te och en kaka.
När han gick därifrån, när han gav henne sedeln, log hon:
«Lämna det, pojke… du fixade mer än bara staketet.»
Jag gav dig hela min pension, men jag tror att jag har vunnit en själ idag.
Radu sa ingenting.
Han bara kramade henne och klämde henne försiktigt, som en återförenad mamma.
Och så blev en «man per timme» hennes betrodda man.
Om du gillade historien, glöm inte att dela den med dina vänner. Tillsammans kan vi föra spänningen och inspirationen vidare!
