Nina satt på golvet med benen korsade, omgiven av utspridda tidningar, glansiga bröllopskataloger och halvdruckna kaffekoppar.
Utanför jagade den gråa oktobervinden de sista rostbruna löven över gården, men i Ninas inre var det vår – ljust, klart, fyllt av hopp.
Det var bara två månader kvar till bröllopet. Hon bläddrade ivrigt bland sidorna, hennes fingrar stannade nästan vid varje bild – spets, tyll, pärlbroderier, slöjor vita som snö.
– Kanske den här? – frågade hon, och höll upp tidningen närmare datorns kamera så att hennes vän kunde se på skärmen.
– Inte för prålig? – tvekade hon. – Den är perfekt! – ropade Masja och knackade samtidigt på tangentbordet. – Har Vanja sett den?
– Är du galen? – skrattade Nina och slog snabbt igen tidningen. – Det sägs ju ge otur om brudgummen ser klänningen före bröllopet.
Hon reste sig upp, borstade av sina mjuka, lurviga myskläder, medan Masja pratade vidare om frisörer, smink och salonger. Men Ninas tankar vandrade redan bort.
Hon hade varit tillsammans med Vanja i nästan ett år – hennes första riktigt seriösa förhållande, där allt var stabilt och pålitligt. Ingen mer bohemisk konstnär, ingen evigt pank musiker.
Vanja var byggingenjör – med trygg lön, framtidsplaner och säker anställning.
Det enda som oroade Nina var hans föräldrar. Margarita Pavlovna – en ståtlig kvinna med en blick så genomträngande att det kändes som om hon såg rakt igenom Nina, och hela hennes släktled bakåt.
Och fadern, Nikolaj Petrovitj – en mager, nästan genomskinlig man, som vid matbordet bara svarade med ”ja” eller ”nej”, innan han försvann in i sina egna tankar.
– Nina! – ropade Masja otåligt. – Lyssnar du ens? När har du din sminktid? – Förlåt, jag tappade tråden – svarade Nina och gnuggade pannan. – Nästa torsdag kväll.
När samtalet var över kom hennes tankar åter till Vanjas föräldrar. Vid deras senaste besök hade Margarita Pavlovna inte missat ett enda tillfälle att kritisera henne.
– Köttbullar, kära du, måste man göra med kärlek – sa hon och sköt undan tallriken. – Min lille Vanechka tycker om dem saftigare.
– Jag ska tänka på det till nästa gång – försökte Nina le, men hennes kinder värkte av spänning. – Och brödet, var har du bakat det? – frågade Margarita Pavlovna och lät blicken svepa över bordet.
– Jag köpte det på bageriet… – började Nina, men kvinnan skakade redan på huvudet. – Vanja gillar hembakat. Jag bakar alltid själv.
Vanja reagerade aldrig på sådana kommentarer. Han log bara, som om allt var ett oskyldigt skämt, inte små, vassa nålstick. En gång, när hans mor var särskilt hård, lade han handen på Ninas handled och sa tyst:
– Mamma, det räcker nu, okej? – Men i hans röst fanns ingen verklig tyngd.
Lyckligtvis bodde hans föräldrar långt bort, nästan tre timmar utanför staden, så de kom sällan på besök. Nina försökte att inte tänka mer på det. Hon skulle ju gifta sig med Vanja, inte hans familj.
Nyckeln vreds i låset. – Älskling, jag är hemma! – hördes hans röst. Vanja steg in, med matkassar i händerna. Hans ljusbruna hår var fuktigt av duggregnet, och på läpparna låg ett tillfreds leende.
– Jag köpte vinet du ville ha! – Vad firar vi? – frågade Nina, hjälpte honom av med jackan. – Inget särskilt. Jag ville bara göra dig glad.
Kvällen var lugn och varm. De drack vin, såg på en komedi, skrattade. Vanja berättade om ett nytt projekt på jobbet och drömde om framtiden. Allt verkade perfekt – nästan.
– Förresten – sa han plötsligt, när filmen tog slut – pappa ringde idag. Han säger att mamma är väldigt nere. – Kanske borde hon prata med en läkare? – föreslog Nina försiktigt. – Det finns ju bra behandlingar mot depression.
– Depression? – höjde han ögonbrynen. – Det handlar inte om det. De har bara tråkigt. Affären har stängt, grannarna har flyttat… allt känns tomt. – Då kunde de kanske flytta till ett större samhälle? – sa Nina.
– Och leva på vad då? – svarade Vanja. – Deras pension räcker knappt. – Men du hjälper ju dem ekonomiskt.
– Jo, men… – Han tystnade ett ögonblick, såg ut genom fönstret och log sedan på ett märkligt sätt. – Älskling, du har ju en stor lägenhet. De kunde ta ett rum här. De står inte ut längre där ute på landet.
Nina blev stel. Orden var begripliga, men tillsammans lät de som en mardröm. – Du skojar, va? – frågade hon och försökte skratta.
– Varför skulle jag skoja? – sa Vanja lugnt. – De behöver bara ett rum. Det är väl ingen stor sak?
– Vanja… – sa Nina och ställde ner glaset. – Det här har vi aldrig pratat om. Lägenheten har tre rum, och ett är mitt arbetsrum.
– Arbetsrummet kan ju flytta till köket – svarade han nonchalant, som om det bara gällde att flytta en blomkruka. – Vänta lite! – utbrast Nina. – Du har inte ens frågat mig. Du bara bestämde.
– Jag bestämde inget, jag vill bara hjälpa mina föräldrar. Jag kan inte säga nej till dem! – Det handlar inte om att säga nej, det handlar om att fråga först.
– Det är mina föräldrar – svarade han irriterat. – Jag trodde att det räckte att informera dig. – Vanja, det här är min lägenhet – sa Nina lugnt men bestämt. – Jag har jobbat fem år för att köpa den.
– En familj delar allt – sa han kallt. – Tydligen tycker du annorlunda. – Kanske kunde vi hyra en liten lägenhet i närheten till dem – försökte Nina. – Jag kan hjälpa till med hyran.
– Varför slösa pengar när vi har plats här? – utbrast Vanja. – Jag förstår inte problemet! – Problemet är att du inte bryr dig om vad jag tycker! – höjde Nina rösten. – Du tar beslut över mitt huvud!
– Måste jag be om lov för att hjälpa mina egna föräldrar? – ropade han tillbaka.
Då slog insikten henne som ett slag. Om hon inte satte gränser nu, skulle hon aldrig ha någon röst i deras framtid.
– Vanja… – började hon.
– Vet du vad – avbröt han. – Om det är så svårt för dig att ta emot dem, kanske vi borde tänka om hela vårt förhållande. – Menar du allvar? – Ja.
Luften blev tung. – Vi pratar imorgon, när vi lugnat oss – sa Nina och reste sig.
– Nej! Nu! – skrek Vanja och grep plötsligt tag i hennes handled. Hans grepp var hårt, oväntat, främmande.
– Släpp mig – sa hon tyst. – Inte förrän vi pratat klart. – Släpp mig nu, annars ringer jag polisen – såg hon honom rakt i ögonen.
Han stod stilla några sekunder, sedan släppte han. Ett rött märke syntes på hennes hud. – Förlåt – mumlade han. – Jag blev bara så arg.
Nina gick utan ett ord in i sovrummet. Ingen av dem sov den natten.
De följande dagarna fylldes av kylig tystnad. Artiga fraser, undvikande blickar, stela rörelser. En morgon, efter att Vanja gått till jobbet, ringde telefonen. På skärmen stod: *Margarita Pavlovna.*
– God morgon, – sa Nina försiktigt. – Morgon? Det finns inget gott med det! – snäste kvinnan. – Jag har hört att du inte vill ta emot oss. Men det spelar ingen roll. Vanja har redan bestämt. Vi flyttar in om två veckor!
– Två veckor…? – viskade Nina. – Vi har inte ens pratat om det… – Vad finns det att prata om? – avbröt hon. – Min son har redan bokat flyttbilen!
Ninas hand skakade. Han hade bestämt datumet – bakom hennes rygg. På eftermiddagen skrev hon ett meddelande: *”Din mamma ringde. Hon sa att flytten redan är bestämd. Vi måste prata ikväll.”*
Svaret kom flera timmar senare: *”Ja, vi pratar ikväll.”*
Hon väntade.
– Är det sant att du redan bestämt dagen? – frågade hon, när han kom hem. – Ungefär, – sa han lugnt. – Varför skjuta upp det? – För att det här är mitt hem, och jag vill inte bo med dina föräldrar.
– Du kan inte ge upp ett enda rum? – höjde han rösten.
– Det handlar inte om rum, utan om respekt – svarade Nina. – Du har redan tagit två beslut utan mig. Först att de ska flytta hit, sen när. – För att du är självisk! – ropade Vanja.
Då blev Nina stilla, nästan lugn. Som om något brustit inom henne.
– Vet du, Vanja – sa hon tyst och drog av sig ringen – jag har insett att jag inte vill leva med en man som inte lyssnar på mig.
Han stirrade på ringen i hennes hand. – Du… ställer in bröllopet? – Ja. – För en sådan bagatell? – Det här är inte en bagatell. Det är mitt liv. Här, ta den.
Hon lade ringen på bordet och gick mot sovrummet. Där tog hon fram en resväska och började packa hans kläder. När hon kom tillbaka satt han fortfarande kvar, nu med vrede i blicken.
– Så du kastar ut mig? – Det här är ingen hämnd, – svarade Nina lugnt. – Vi vill olika saker. Bättre att inse det nu.
– Du kommer att ångra dig. Du ska få se vad du förlorat.
När dörren slog igen bakom honom, sjönk Nina ner på golvet och började gråta. Inte av sorg – utan av trötthet, lättnad, frigörelse.
Senare på kvällen ringde telefonen igen. Margarita Pavlovna. – Vad har du gjort?! – skrek hon. – Hur kunde du vara så hjärtlös? Du har förstört min sons liv!
Nina lyssnade en stund, sedan sa hon stilla: – Jag har inte förstört någon familj. Jag har bara valt mig själv. Allt gott. – Hon lade på.
De följande dagarna fylldes av praktiska saker – avbokningar, återbetalningar, meddelanden. Och med varje sak som avslutades kände hon sig lättare.
En vecka senare satt hon med Masja på ett kafé. – Hur mår du? – frågade väninnan försiktigt.
– Bra, – svarade Nina med ett leende. – Jag trodde jag skulle lida, men istället känner jag frihet. Hellre ensam i min egen lägenhet än med påträngande människor som tror att de får bestämma över mig.
– Jag är stolt över dig, – sa Masja mjukt. – Jag också, – svarade Nina. – Nu vet jag var mina gränser går. Och jag tänker aldrig mer låta någon kliva över dem.
Genom fönstret föll det sena höstljuset in. På gatan dansade gyllene löv mellan kala trädgrenar. Nina betraktade dem länge, drog in ett djupt andetag.
Det var inte slutet på en kärlek. Det var början – på ett liv som äntligen var hennes eget.
