Raisa stod mitt i vardagsrummet och betraktade Juri som om hon såg honom för första gången.
Mannen hon hade levt med i tolv år satt nu på soffan och såg på henne som om han just hade sagt att han köpt bröd, inte att han tänkte ta allt från henne som deras liv hade byggt upp tillsammans.
Solskenet strålade genom fönstren och varje föremål i rummet bar på minnen från deras gemensamma liv: de handsydda gardinerna, böckerna i rader på hyllorna,
målningarna på väggarna som hon köpt från unga konstnärer, och pianot i hörnet, Raisas stolthet, som hon sparat och betalat av på under tre år.
— Jag har rätt till halva lägenheten — sade Juri och rättade till skjortan. — Dessutom står lägenheten i min mammas namn, så tekniskt sett…
— Tekniskt sett? — Raisa skrattade bittert. — Din mamma gav oss den här lägenheten i bröllopsgåva. Det finns ett gåvobrev, på oss båda.
— Tja… min mamma har ändrat sig — ryckte Juri på axlarna. — Hon tycker inte att du är värdig.
Raisa satte sig i fåtöljen, och de senaste månadernas händelser rullade genom hennes huvud som en film.
Hur Juri hade börjat stanna längre på jobbet, undvek hennes blick, hur telefonen verkade leva sitt eget liv med ständiga meddelanden och samtal som han alltid tog på balkongen.
— Jag är inte värdig? — frågade Raisa med en röst som var både kall och sorgsen.
— Efter att jag betalat ditt billån? Att jag finansierade dina utbildningar? Att jag försörjt oss båda medan du i ett år sökte efter något du inte ens visste vad det var?
— Du överdriver… — började Juri, men tystnade inför Raisas blick. — Okej, jag har kommit fram till att det är bäst att vi skiljer oss. Och lägenheten… den blir min. Jag har redan en plan.
— Din plan? — lutade sig Raisa framåt. — Vilken plan, Juri?
Juri vred sig obekvämt i soffan, tvivel syntes tydligt på hans ansikte.
— Jag träffade någon. Någon som verkligen förstår mig. Som inte kritiserar, inte kräver uppmärksamhet. Alina — hon är annorlunda. Ung, vacker och inte tråkig som du.
Raisa nickade långsamt. Alina. Den tjugotvååriga flickan som han tagit med till företagets fest för tre månader sedan, långa ben, tom blick, nu presenterad som framtida “partner”.
— Och Alina ska bo i vår “gemensamma” lägenhet? — frågade Raisa lugnt, men med spänning i rösten.
— I MIN lägenhet — rättade Juri. — Jag har redan pratat med mamma. Hon är redo att utmana gåvan. Hon kan säga att hon blev lurad, att… det spelar ingen roll. Viktigt är att vi har en plan.
— Ni har en plan — upprepade Raisa bittert. — Fantastiskt. Och jag, vad ska jag göra? Packa ihop och gå ut på gatan?
— Tja, du har jobb — gestikulerade Juri. — Du kan hyra något. Eller åka hem till dina föräldrar. Du vet, de har mycket plats på landet.
Raisa gick fram till fönstret. Vårsolen fyllde rummet, barn lekte i trädgården, deras skratt hördes klart och tydligt.
Som om livet fortsatte där ute medan hennes inre värld endast var täckt av ilska, besvikelse och sårad stolthet.
— Vet du, Juri — sade hon och vände sig mot honom — jag har förlåtit mycket. Din lathet, din ovilja att ta ansvar, alla projekt som alltid slutade i ingenting. Men det här kommer jag inte förlåta.
— Vad kan du göra? — Juri reste sig, hans röst blev stel. — Min mamma har redan anlitat en advokat. Bra, dyr. Och du? Din lön som musiklärare?
— Jag är lärare på konservatoriet — rättade Raisa. — Och jag har en lön, som jag under åren försörjt dig med.
— Tala inte om pengar! — exploderade Juri. — Tror du inte att jag vet att du viskade med dina vänner bakom min rygg? Att jag är värdelös, misslyckad? Och nu blir du förvånad att jag hittat någon som VÄRDERAR mig?
— Värderar? — skrattade Raisa. — Hon värderar centrallägenheten, Juri. Möjligheten till ett lätt liv. Ser du inte?
— Tyst! — ropade han. — Du är bara avundsjuk! Trettiofem år, åldras, går upp i vikt! Alina är tjugotvå, vacker! Och ÄLSKAR mig!
Raisa bara betraktade honom. Hans ansikte, darrande händer, ögon fyllda av ilska och rädsla.
— Okej — sade hon lugnt. — Lämna in skilsmässan. Och försök ta lägenheten. Låt oss se vad du kan åstadkomma.
— Det kommer att lyckas! — skrek Juri. — Min mamma fixar allt! De känner mig, de har pengar! Och du får inget!
Juri stormade ut ur rummet. Raisa blev ensam, men inte rädd, utan beslutsam. Hon såg sig omkring i vardagsrummet. Varje föremål var hennes val.
Gardinerna, de handsydda tygerna, målningarna, pianot, som föddes ur år av sparande och lån, en del av familjens hjärta.
Hon gick fram till instrumentet, öppnade locket, och fingrarna började röra sig över tangenterna av sig själva. En melankolisk, men vacker melodi fyllde rummet, som om all smärta och alla uppoffringar förvandlades till musik.
En vecka senare tog Juri med sig Alina för att “titta på framtida lägenheten”. Raisa kom hem och fann dem i hallen.
— Åh — sade Alina och betraktade Raisa — ni är fortfarande här? Juri sa att ni redan flyttat ut.
— Juri gläder sig för tidigt — svarade Raisa lugnt och tog av sig kappan.
— Kom igen, var inte sådan — Alina klev in i vardagsrummet som om det var hennes. — Varför håller ni fast vid det förflutna? Juri älskar dig inte längre. Acceptera det.
— Alina — fortsatte Raisa — är du säker på att Juri ens kan älska någon? Förutom sig själv?
— Tänk inte så! — försvarade Juri henne. — Alina, lyssna inte på henne. Hon är bara hysterisk.
— Hysterisk? — Raisa satte sig i fåtöljen. — Jag, som under tolv år tigit medan du slösade bort mina pengar på dumma idéer? När du låg veckovis på soffan och klagade på världens orättvisor?
— Tillräckligt! — Juri grep Alinas hand. — Vi går härifrån. Den här lägenheten blir snart vår, och vi ska kasta ut allt.
— Pianot också? — frågade Raisa.
— Först det! — svarade Alina. — Tar för mycket plats! Bättre med en jättestor TV.
Raisa skakade bara på huvudet. När de hade gått tog hon upp telefonen och ringde Marina.
— Marina? Hej. Kommer du ihåg din bror? Jag behöver hans hjälp som advokat.
