Polina satt och scrollade på sin telefon, tittade på sin svärmors Instagram och rynkade pannan mer och mer. Först en ny Louis Vuitton-väska. Sedan ett restaurangfoto med texten: ”Njuter av livet.”
Nästa vecka kom en selfie i en helt ny minkpäls. Polina stängde appen och blev eftertänksam. Anna Michajlovnas pension var tjugotusen rubel. Hur hade hon råd med ett sådant liv?
Timofej satt bredvid henne i soffan och tittade på fotboll. Polina räckte honom telefonen med bilderna på hans mamma.
— Tim, var får din mamma pengar till allt det här ifrån? — frågade hon. — Hennes pension räcker ju knappt till något.
— Tja… kanske hade hon besparingar — svarade Timofej utan att ta blicken från skärmen. — Eller så jobbar hon extra med något.
— Jobbar — upprepade Polina skeptiskt. — Vid sextiofem.
— Polja, jag vet inte — ryckte Timofej på axlarna.
Polina pressade inte vidare, men en dålig känsla stannade kvar. Något stämde inte. Besparingar tar slut, och Anna Michajlovnas livsstil passade inte alls ihop med hennes pension.
Svaret kom en månad senare. En söndagsmorgon dök Anna Michajlovna upp hos dem. Hon grät, mascaran var utsmetad och hon höll hårt i en näsduk. Timofej öppnade dörren och blev rädd.
— Mamma, vad har hänt?
— Timosjka, min son — snyftade Anna Michajlovna. — Jag är i så stora problem. Jag vet inte vad jag ska göra.
De gick in i köket. Polina kokade te och lyssnade på sin svärmors klagan.
— Jag tog ett lån på banken — grät Anna Michajlovna. — Inte så stort. Men nu kräver de en avbetalning som jag inte kan betala med min pension. De hotar med domstol och inkassobolag.
— Mamma, varför tog du ett lån? — Timofej satte sig bredvid henne och kramade henne.
— Jag var tvungen — sänkte hon blicken. — Det ena och det andra… kylskåpet gick sönder, och badrummet behövde renoveras akut.
Polina såg minkpälsen och Louis Vuitton-väskan framför sig. Kylskåp. Javisst.
— Hur mycket behövs? — frågade Timofej och tog redan fram sin telefon.
— Jag vill inte vara en börda för dig, min son — fortsatte Anna Michajlovna att gråta. — Men jag behöver fyrtiotusen rubel före månadens slut.
— Inga problem, mamma — sa Timofej och förde över pengarna inför Polinas ögon. — Oroa dig inte.
När svärmodern hade gått försökte Polina prata med sin man.
— Tim, är du säker på att hon talade sanning om kylskåpet?
— Polja, vad menar du? — Timofej hällde upp kaffe. — Min mamma skulle inte ljuga.
— Det finns så många dyra saker på hennes Instagram — sa Polina försiktigt. — Borde vi inte titta på vad hon spenderar pengarna på?
— Hon är min mamma — höjde Timofej rösten. — Jag tänker inte förhöra henne. Om hon behöver hjälp, så hjälper jag.
Polina blev tyst. Hon visste att det var meningslöst att bråka med Timofej om hans mamma. Han avgudade henne, såg henne som ett helgon.
Två månader senare kom Anna Michajlovna igen. Den här gången behövdes åttio tusen. En månad senare ytterligare sextio tusen. Under tiden följde Polina Instagram: guldörhängen, designerskor, en resa till Turkiet.
— Tim, din mamma har köpt något dyrt igen — sa Polina och visade bilden. — Var får hon pengarna ifrån?
— Kanske en present — viftade Timofej bort det. — Eller så sålde hon gamla saker.
— Under bilden står det ”ny kollektion”, med datum — gav sig Polina inte.
— Sluta övervaka min mamma — fräste Timofej. — Det här börjar bli sjukt.
Efter det började Polina sin egen undersökning. Hon bad en bekant som jobbade på en bank att kolla upp Anna Michajlovnas kredithistorik. Det hon fick se chockade henne. Sju lån, i olika banker.
— Tim, vi måste prata allvarligt — sa Polina en fredagskväll.
— Om vad? — Timofej satt i soffan med en öl.
— Om din mamma. Jag kollade hennes lånehistorik.
— Vad gjorde du?! — hoppade Timofej upp. — Hur vågade du?
— Lyssna på mig — försökte Polina ta hans hand. — Hon har sju lån. Hon kan inte betala dem. Det är därför hon hela tiden ber dig om pengar.
— Och? — stirrade Timofej argt på henne. — Hon är min mamma. Det är min plikt att hjälpa.
— Men hon slösar på dumheter! — skrek Polina. — Pälsar, väskor, resor!
— Våga inte prata så om henne! — Timofej slog igen sovrumsdörren.
Hushållsbudgeten knakade i fogarna. Varje månad gick trettio tusen till ”hjälp till mamma”, plus Timofejs egna lån. Det var Polinas lön som höll familjen vid liv.
När de äntligen hade sparat ihop pengar till en bil dök Anna Michajlovna upp och tog tvåhundra tusen. Sedan ytterligare trehundra tusen. Polina grät, men Timofej sa bara: — Mamma är viktigare.
När Timofej i hemlighet tog ännu ett lån sa Polina till slut det hon länge hållit inom sig.
— En gång till med ”hjälp till mamma”, och då får du bo hos henne på balkongen.
Timofej trodde henne inte. Det var ett misstag.
Polina packade sina saker och skickade iväg honom. Hon låste dörren och kände för första gången lättnad. Det gjorde ont, men det var befriande.
Senare fick hon veta: Timofej bodde hos sin mamma, jobbade på två jobb och betalade hennes skulder. Anna Michajlovna fortsatte att leva gott.
Ett år senare levde Polina redan ett nytt liv. Hon sparade, reste, skrattade. Hon träffade Andrej, en lugn och snäll man.
— Vad hände med din exman? — frågade han en gång.
— Han valde sin mamma — svarade Polina. — Han kunde inte säga nej.
Utanför fönstret föll snön. Polina log.
— Skilsmässan var det bästa beslutet i mitt liv — sa hon tyst. — Jag ångrar bara att jag inte gjorde det tidigare.
Ett nytt liv låg framför henne. Utan skulder. Utan rädsla. Ett liv där hon äntligen kunde vara sig själv.
