— Anecska, bli bara inte rädd — hördes moster Tomás röst dämpat från lägenhet fyrtiofyra, som om hon tryckte läpparna direkt mot telefonen.
— Din svärmor är här med sin dotter och någon man, och de håller just på att bryta upp er dörr.
Jag säger till dem vad de gör, och då säger Nyina Pavlovna att hon tappat nyckeln och att de snabbt måste ta möblerna till Makszimka medan du är på jobbet. Den där mannen står redan med en kofot!
Annas fingrar grep hårdare om telefonens plastskal. Hennes egen tvårumslägenhet, ärvd från hennes mormor. Makszim hade flyttat in där för tre år sedan med en enda resväska.
Sedan dess hade Nyina Pavlovna inte missat en enda chans att kalla lägenheten ”vår Makszimkas bo”.
Anna hade stått ut med allt i tysthet för att bevara illusionen av ett normalt äktenskap, log vid familjesammankomster när hennes svärmor ordnade med disken som om hon var värdinna i hennes eget kök, eller kritiserade gardinerna.
Men att bryta upp dörren? Stjäla möbler?
— Moster Toma, gå ingenstans. Ta inte ögonen från dem, se vad de bär ut — Annas röst var kall och beräknande.
Hon lade på. Någon annan kanske hade rusat hem gråtande och skrikande, försökt få tillbaka sina saker genom att be eller bråka. Men Anna gjorde inte det.
Hon öppnade knappsatsen och slog bestämt in polisens nummer.
— Jouren, jag lyssnar.
— God dag. På Stroitelejgatan, hus femton, lägenhet fyrtiotvå, pågår just nu ett olagligt intrång.
Flera personer bryter upp låset. Jag är ägaren, jag är på jobbet just nu. Grannen ser allt. Vänligen skicka en patrull.
Operatören kontrollerade snabbt uppgifterna och bad Anna åka hem men undvika konflikt.
Anna tog sin kappa, gav en kort förklaring till sin chef om familjeskäl och beställde en bil. Medan bilen kröp fram i trafiken snurrade hennes tankar. Vem tog de möblerna till?
Till Okszana? Hon hade nyligen köpt en lägenhet och klagat på att hon inte hade något att sova på. Och Makszim? Visste han om detta? Om han visste och lät sin mamma plundra sin egen fru — då var allt över.
När bilen svängde in på gården såg Anna polisbilen med blinkande ljus, och bredvid den en gammal lastbil. Vid ingången stod Okszanas man, Oleg, och rökte nervöst. När han såg Anna svalde han röken och backade undan.
Anna gick förbi honom utan ett ord. Lägenhetsdörren stod vidöppen. Det övre låset hängde halvtrasigt, träet splittrat. I hallen låg lukten av främmande svett och hennes svärmors billiga parfym.
Synen där inne var grotesk. Mitt i vardagsrummet stod den stora, dyra beige soffan som Anna hade köpt för egna pengar. Nyina Pavlovna höll krampaktigt fast i den och försökte flytta den.
Bredvid henne stod en medelålders polis med trött ansikte och antecknade något. En ung sergeant blockerade vägen för Okszana, som höll i en främmande kaffebryggare.
— Släpp mig! — skrek svärmodern. — Det här är min sons lägenhet! Jag har rätt att ta hans saker! Okszana behöver dem mer, den där lilla musen kan köpa nya!
— God dag — sa Anna högt. — Det var jag som ringde polisen. Det här är min lägenhet.
Nyina Pavlovna vände sig om, ansiktet förvridet av ilska.
— Så du kom! Du plundrar din man och ringer polisen på oss?! Makszim köpte allt! Ta lådan, Okszana!
— Har ni ägarhandlingar? — frågade polisen Anna.
Anna visade dokumenten på sin telefon. Polisen nickade.
— Lägenheten tillhör uteslutande Anna Nikolajevna Smirnova. Ni har trängt er in olagligt.
Då tappade Nyina Pavlovna besinningen och rusade mot Anna. Sergeanten grep henne genast. Klicket från handbojorna ekade.
— Misshandel och ordningsstörning — sa polisen.
De följande minuterna gick nästan i dimma. Okszana grät, svärmodern skrek, och till slut fördes alla tre bort. Anna följde efter till polisstationen.
Där var det kallt, lukt av papper och desinfektionsmedel. Anna räknade upp skadorna. En halvtimme senare rusade Makszim in.
— Mamma! Vad har hänt?!
— Din fru vill sätta oss i fängelse!
Makszim gick fram till Anna.
— Har du blivit galen?! Det här var bara en överraskning!
Anna såg kallt på honom.
— Med en kofot?
— Dra tillbaka anmälan!
— Nej. Ni ersätter skadorna.
— Vi är en familj!
— Inte längre.
De åkte hem. Makszim packade. Han rasade, Anna bara tittade.
Då dök en ung kvinna upp med en barnvagn.
— Makszim? De sa att vi skulle flytta in idag… Var är soffan?
Makszim blev blek.
Anna tittade på honom och började sedan skratta.
— Kom då. Ta med henne också. Soffan är bevis nu.
