Galina stod vid fönstret och såg ut över den fuktiga novembergården, regndropparna rann nerför glaset, smälte samman till ojämna ränder, och det verkade som om själva himlen grät tillsammans med henne.
Men nej, hon grät inte, hon stod bara där och försökte förstå vad som hade hänt för en timme sedan i samma kök.
— Jag är trött, Galja. Förstår du? Jag är trött på allt det här — Viktor viftade med handen som om han sopade bort trettiosju års gemensamt liv från bordet som smulor. — Jag vill leva separat.
För mig själv. För mig själv. De två orden fastnade i hennes hals som ett fiskben, då vände hon sig från spisen, med en slev i handen, och såg på sin man.
Mannen satt vid bordet, lutad bakåt på stolen och tittade åt sidan, undvek hennes blick, hans gråa hår stod rufsigt, skäggstubb i ansiktet, en gammal uttänjd tröja.
Han var sextiotvå år, och de senaste femton åren hade han knappt arbetat, ibland var det hälsan, ibland cheferna, ibland kollegorna som inte passade. — Separat? — frågade hon då, och hennes röst lät märklig, som om den inte var hennes egen.
— Vill du skiljas? — Nej, nej! — Viktor gestikulerade. — Varför skilsmässa? Jag vill bara leva separat. Jag behöver mitt eget utrymme, förstår du? Jag är en man, jag behöver frihet. Frihet.
Vilken sorts frihet behöver en man nära pensionen, som de senaste åren har suttit hemma, medan hon arbetade som bokförare på ett byggföretag?
Galina lade tillbaka sleven i soppan och stängde av gasen, hennes aptit försvann genast. — Och hur tänker du dig det? — frågade hon tyst.
— Jag har tittat på alternativ — livade han upp, till och med hans ögon glittrade. — En etta i norra distriktet, billig. Tjugofemtusen i månaden. Helt rimligt.
— Tjugofemtusen — upprepade Galina. — Du har inget jobb. — Men du jobbar! — sa han så naturligt som om det vore självklart. — Du tjänar sjuttio tusen.
Du hjälper till med hyran och lite pengar till livet. Jag är inte en främling, jag är din man.
Och då kände Galina att något brast inom henne, inte högt, inte dramatiskt — tyst, nästan omärkligt, som en tråd som dragits för länge.
— Så du vill leva separat från mig, men med mina pengar? — frågade hon. — Prata inte så! — tog Viktor illa upp. — Vi är en familj. Jag är bara trött, jag behöver lite lugn.
Du kommer och hälsar på, lagar mat ibland. Allt blir bättre, du ska se. Han gick in i rummet och lämnade henne mitt i köket, Galina hörde hur han slog på tv:n, satte sig i soffan, som alltid, som i tjugo år.
Hon vände sig tillbaka mot fönstret, regnet tilltog, hon kände en märklig tomhet — inte smärta, inte förolämpning, bara ingenting, hon tänkte på Svetka, hennes väninna som skilde sig för ett år sedan:
”Det värsta är inte otrohet, utan när du inser att de bara utnyttjar dig, och inte ens döljer det.” Då förstod hon inte, nu förstod hon.
