Galina stod vid fönstret och såg ut över den fuktiga novembergården. Regndropparna rann längs glaset, smälte samman till ojämna strimmor, och det verkade som om själva himlen grät tillsammans med henne.
Fast nej, hon grät inte. Hon stod bara där och försökte förstå vad som hade hänt för en timme sedan i samma kök.
— Jag är trött, Galja. Förstår du? Jag är trött på allt det här — Viktor viftade med handen som om han sopade bort trettiosju års gemensamt liv från bordet som smulor. — Jag vill bo separat. För min egen skull.
För min egen skull. De två orden fastnade i hennes hals som ett fiskben. Då vände hon sig från spisen, med sleven i handen, och tittade på sin man.
Han satt vid bordet, lutad bakåt i stolen, och såg åt sidan, undvek hennes blick. Hans gråa hår stod i oordning, stubb i ansiktet, en gammal uttänjd T-shirt.
Han var sextiotvå år, och de senaste femton åren hade han knappt arbetat. Ibland passade inte hans hälsa, ibland hans chefer, ibland kollegorna.
— Separat? — frågade hon då, och hennes röst lät främmande. — Vill du skiljas?
— Nej, nej! — Viktor viftade. — Varför skilsmässa? Jag vill bara bo separat. Jag behöver eget utrymme, förstår du? Jag är en man, jag behöver frihet.
Frihet. Vilken frihet behöver en man nära pensionen, som de senaste åren suttit hemma medan hon arbetade som bokförare på ett byggföretag? Galina lade tillbaka sleven i soppan och stängde av gasen. Hennes aptit försvann genast.
— Och hur tänker du dig det? — frågade hon tyst.
— Jag har tittat på alternativ — han livade upp sig, till och med ögonen glänste. — En etta i Norra distriktet, billig. Tjugofem tusen i månaden. Helt rimligt.
— Tjugofem tusen — upprepade Galina. — Du har inget jobb.
— Men du jobbar ju! — sa han så självklart som om det var självklart. — Du tjänar sjuttio tusen. Du hjälper med hyran och lite pengar till livet. Jag är inte en främling, jag är din man.
Och då kände Galina att något gick sönder inom henne. Inte högt, inte dramatiskt — tyst, nästan omärkbart. Som en tråd som dragits för länge.
— Så du vill bo separat från mig, men för mina pengar? — frågade hon.
— Tala inte så! — blev Viktor stött. — Vi är en familj. Jag är bara trött, behöver lite lugn. Du kan komma på besök, laga mat ibland. Allt blir bättre, du ska se.
Han gick in i rummet och lämnade henne mitt i köket. Galina hörde hur han slog på TV:n, satte sig i soffan. Som alltid. Som i tjugo år.
Hon vände sig tillbaka mot fönstret. Regnet blev starkare. Hon kände en märklig tomhet — inte smärta, inte sårad stolthet, bara ingenting. Hon tänkte på Svetka, hennes väninna som skilde sig för ett år sedan:
”Det värsta är inte otroheten. Det är när du inser att du bara blir utnyttjad, och de döljer det inte ens.”
Då förstod hon inte. Nu gjorde hon det.
Nästa dag agerade Viktor. Han tittade på lägenheter, ringde ägaren, åkte och såg på den. Han kom hem lycklig.
— Fantastisk lägenhet! Ren, allt finns. Ägaren är normal. Femtiotusen i start: deposition och första månaden i förskott.
— Femtiotusen — upprepade Galina. — Det är halva min lön.
— Bara en gång! Sen bara tjugofem. Och tio–femton tusen till mat. Snålar du?
Snålar du. Ordet hängde mellan dem, tungt, klibbigt. Snålar hon verkligen? Ska hon verkligen neka den hon levt med så många år? Uppfostrat barn, överlevt kriser?
— Vitja, vi har lån också — försökte hon förklara. — Bilen för Dima. Räkningar, allt.
— Dima är vuxen, låt honom betala själv — viftade Viktor. — Räkningarna blir mindre utan mig. Allt är rättvist.
Rättvist. Det ordet lät märkligt från honom.
På kvällen ringde Dima, deras trettiofemårige son. Han arbetade inom logistik och bodde separat.
— Mamma, pappa skriver något konstigt. Flyttar… egen lägenhet… vad händer hos er?
— Vi skiljer oss inte. Han vill bara bo separat.
— Och pengar?
Det blev tyst i luren, sedan hårdnade sonens röst:
— Mamma, menar du allvar att han flyttar och du försörjer honom?
— Inte så…
— Jo. Exakt så. Det är galenskap.
Han lade på.
Galina såg på Viktor. Han låg i soffan, scrollade i telefonen, log. Som om inget hänt.
Och det var det värsta: att han var helt säker på sig själv.
Tre dagar senare gav Galina honom femtiotusen rubel.
Han tackade knappt. Bara nickade.
— Jag visste att jag kunde räkna med dig.
Och då tänkte Galina för första gången: när blev jag en bankomat?
Flytten skedde på lördagen. Viktor gick med två resväskor, tog även fåtöljen. Galina hjälpte till att packa. Det var overkligt: maken går, men hustrun finansierar avskedet.
— Nå, jag går — sa han i dörren.
— Gå — svarade hon.
Dörren stängdes.
Tystnad.
Tomhet.
Hon grät inte. Hon kände ingenting.
Telefonen: ”Framme. Lägenheten är bra. Tack, älskling.”
Älskling. Efter trettiosju år, när pengar behövs.
Första veckan: dagliga samtal. Reparationer, medicin, mat. Galina betalade.
På jobbet sa Oksana, den unga kollegan:
— Det här är klassisk manipulation.
— Det är familj — svarade Galina automatiskt.
— Nej, det är utnyttjande.
Svetka på kvällen:
— Har du blivit galen? Han lever på dig!
Galina sov inte.
Nästa dag Dima:
— Mamma, gör inte det här.
Och något började spricka inom henne.
Efter tre veckor tog Viktor filten och kuddarna.
— De är mina!
— Det är kallt där.
— Det var min mammas present!
— Hysterisk.
Hysterisk.
Då kom ilskan.
— Jag skickar inga fler pengar.
— Va?!
Han lade på.
Och hon svarade inte mer.
Telefonen ringde konstant. Meddelanden: böner, anklagelser, hot.
”Du kommer ångra dig.”
Galina stängde av.
Tystnad.
På jobbet kände hon sig fri.
— Jag vill gå till en psykolog — sa hon.
Och började prata.
Trettiosju år.
Och långsamt förstod hon: det var inte familj. Det var en ensidig börda.
En kväll stod Viktor vid dörren.
— Jag måste flytta tillbaka.
— Nej.
— Jag har inga pengar!
— Jobba.
Tystnad.
— Du förstörde mitt liv!
— Nej. Du valde det här.
Han gick.
Och den här gången för alltid.
Tre månader senare började Galina dansa, studera engelska, köpte en ny kappa.
Livet kom tillbaka.
Viktor föll. Dima sa att han jobbar, men det är svårt.
— Pappa har alltid varit så — sa sonen.
I april kom ett meddelande:
”Förlåt. Låt oss börja om.”
”Nej.”
Blockerad.
Maj: havet med Svetka och Dima.
Skratt.
— Jag mår bra — sa hon för första gången.
Och det var sant.
På sommaren befordran.
På hösten biljett till havet.
Ett nytt meddelande kom också:
”Låt oss börja om.”
”Nej.”
Blockerad.
Tåget gick söderut.
Galina flydde inte längre.
Hon gick.
Till sig själv.
