När Iván var ung var skogen hans hela värld. Han växte upp som son till en skogvaktare, och allt han drömde om var att fortsätta traditionen – att leva ett enkelt liv, i harmoni med naturen.
Han hade en klar bild av sin framtid: han skulle gifta sig med Elena, en tystlåten men godhjärtad byflicka, och tillsammans skulle de få en son som också skulle bli skogvaktare.
Ett liv utan större krav, utan stora ambitioner – bara arbete, kärlek och familj.
Men livet hade andra planer. När Iván återvände från militärtjänstgöringen, fann han att allt var förändrat. Elena, den kvinna han en gång drömt om att bygga sitt liv med, var sjuk och behövde hans hjälp.
Hans jobb som skogvaktare gav inte tillräckligt för att försörja henne, så han tvingades lämna sin älskade skog för en fabrik i staden där lönen var bättre.
Trots sin materiella trygghet längtade Iván ständigt efter skogen. Livet i staden kändes som ett fängelse för honom, ett liv långt borta från den frihet han en gång känt i naturen.
Men så en kväll, på väg hem genom skogen, hörde han något som bröt hans tankar – ett svagt, räddhågat gråt. Iván följde ljudet och fann två små flickor som, bortkomna och skrämda, satt på en omkullfallen trädstam.
De hade rymt från ett närliggande läger och var vilse.
Iván tog dem hem, gav dem te och lät dem sova i hans hus. Under natten, när han såg till att de kände sig trygga, började minnen från hans egen ungdom att komma tillbaka.
En tid då han själv var skogvaktare och full av passion för naturen.
När han var 16 år hade han tagit över ansvaret för sin far som var sjuk, och han hade drömt om att en dag få en egen familj och lära sina barn om skogens mysterier.
Men nu var han inte längre den unge skogvaktaren. Livet, på alla sätt, hade förändrat honom.
Det skulle dröja innan han förstod hela sanningen om flickorna. De var inte bara två borttappade barn – de var Elenas brorsdöttrar.
Deras mor, Elenas syster Olga, hade lämnat dem för många år sedan. Olga, från en rik familj, hade varit överväldigad av sitt föräldraskap och lämnat barnen att försvinna i skogen.
Det var en chock för både Iván och Elena när de fick veta att flickorna var familjens egna kött och blod.
Trots alla svårigheter bestämde Iván och Elena att ta flickorna till sig. De visste att det skulle bli en kamp både juridiskt och emotionellt, men de var beredda att göra allt för att ge Arina och Marina ett hem.
Samtidigt började Elena, som hade varit förlamad från en olycka, långsamt återfå sin styrka. Hennes fysiska återhämtning blev symbolisk för hela deras familjs resa – en resa från smärta och förlust till helande och försoning.
Men historien tog en oväntad vändning. Olga, som hade förlorat sin egen väg, hade nu en egen tragisk historia att berätta.
Hon hade övergett sina barn och sedan, i ett ögonblick av alkoholpåverkan, kört över en man – en man som visade sig vara den person som nästan hade förstört Elenas liv för många år sedan.
I en kraftfull och oväntad handling av förlåtelse valde Elena att ta ansvar för sin systers misstag och rädda Olga från ett långt fängelsestraff.
Denna handling av självkänsla blev en ny start för deras relation och för hela familjen.
När Elena en dag berättade att hon väntade tvillingar, var det som om alla deras förlorade drömmar återvände till liv.
Efter alla år av förtvivlan, svårigheter och smärta, var det som om hela deras värld nu fylldes med hopp och nya möjligheter.
Iván som en gång drömt om att återvända till skogen, insåg nu att hemmet inte var en plats i naturen, utan där han och hans familj var tillsammans.
Det var inte skogen som han skulle återvända till, utan sina älskade – Elena, flickorna och nu de egna tvillingarna som snart skulle födas.
Hans framtid var inte längre definierad av träden och marken, utan av den familj han skulle bygga tillsammans.
Och för första gången på länge, såg Iván på sin framtid med förväntan och glädje.
Han skulle vara en far, en make och en skogvaktare på sitt eget sätt – men framför allt skulle han vara en del av en familj som var starkare än han någonsin kunnat föreställa sig.
