”Att behöva återvända från semestern tidigare på grund av min fru Karens plötsliga sjukdom, ville jag bara ha lite lugn och ro. Men en chockerande upptäckt i vår bakgård förändrade allt: ett stort, oförklarligt hål i marken.
’Vad i helvete?’ viskade jag för mig själv när jag kikade ner i den mörka, kusliga gropen.
På botten låg en slängd spade, en halvfull vattenflaska och diverse bråte. Min första impuls var att omedelbart ringa polisen, men sedan kom jag att tänka på något. Tänk om personen som hade grävt hålet trodde att vi fortfarande var bortresta och planerade att komma tillbaka?
Jag vände mig till Karen, som utmattad låg på soffan, och föreslog: ’Låt oss ställa bilen i garaget och låtsas som om vi inte är hemma än.’
Med svag röst höll hon med: ’Okej, Frank. Jag måste vila mig.’
När mörkret föll över vårt hem ställde jag mig vid vardagsrumsfönstret och höll vakt. Timmarna gick utan händelser, men sedan såg jag en gestalt som hoppade över vårt staket och närmade sig hålet ljudlöst.
Mitt hjärta rusade när inkräktaren steg ner i gropen. Jag tog chansen och smög närmare med min mobiltelefon redo.
’Hej!’ ropade jag och lyste med min telefon ner i gropen. ’Vad gör du här?’
Inkräktaren tittade upp och blinkade mot det skarpa ljuset. Till min stora förvåning var det George, den förre husägaren.
’Frank?’ utbrast han överraskat. ’Vad gör du här?’
’Det här är nu mitt hem, minns du?’ sa jag. ’Vad gör du mitt i natten i min trädgård?’
George klättrade upp ur gropen, tydligt generad. ’Snälla, låt mig förklara innan du ringer polisen.’
Med armarna i kors och skeptisk blick sa jag: ’Okej, berätta.’
George tog ett djupt andetag. ’Min farfar ägde en gång det här huset. Jag fick nyligen veta att han kanske har begravt något värdefullt här. Jag tänkte att jag skulle hämta det medan ni var bortresta.’
’Du har brutit dig in för att leta efter skatter?’ frågade jag tvivlande.
’Det låter galet,’ medgav George. ’Men hör mig. Hjälp mig att leta, och om vi hittar något delar vi det lika.’
En del av mig ville säga nej och genast ringa polisen. Men när jag såg allvaret och desperationen i hans ögon tvekade jag.
’Okej,’ sa jag till slut. ’Men vi återställer trädgården oavsett om vi hittar något eller inte.’
Lättad nickade George. ’Överenskommet.’
Vi tillbringade natten med att gräva och dela livshistorier. ’Vad letar vi efter egentligen?’ frågade jag nyfiket.
’Allt som kan vara värdefullt. Pengar, smycken… min farfar litade inte på banker,’ förklarade George.
Medan vi grävde berättade George mer om sina svårigheter – hans nyliga jobbförlust, hans frus sjukdom och hur att hitta denna ’skatt’ skulle kunna lindra några av deras problem.
’Jag förstår,’ svarade jag och kände en växande förbindelse genom vårt gemensamma arbete. ’Livet ger oväntade utmaningar.’
’Precis,’ höll George med, med ett uns av hopp i ögonen.
Timmarna gick medan vi grävde och diskuterade livet. George berättade om sin farfars misstro mot banker och regeringen, vilket fick honom att tro att det kunde finnas en dold skatt här.
’Och du trodde på dessa historier?’ frågade jag.
’Inte först. Men sedan hittade jag hans dagbok med anteckningar och en karta som pekade på vår grävplats,’ avslöjade George.
Tanken på vad som kunde vara begravt drev vår upphetsning. ’Guldmynt, sällsynta föremål?’ spekulerade George och medgav att även ett blygsamt fynd skulle vara välkommet.
När gryningen kom utan någon upptäckt kände vi båda en viss besvikelse. ’Det var värt ett försök,’ tröstade jag honom och erbjöd honom en skjuts hem.
När vi kom fram till George blev vi mötta av hans bekymrade fru Margaret. Hon bad om ursäkt för all oro och var generad över Georges handlingar. Trots hennes ursäkter försäkrade jag henne att ingen ersättning behövdes och föreslog att en framtida poolinstallation skulle kunna dra nytta av grävandet.
Margaret uppskattade humorn, och när jag gick uttryckte George sin tacksamhet och antydde en möjlig framtida vänskap.
På väg hem kände jag mig berikad, inte av en funnen skatt, utan av den nya förbindelsen med George, en påminnelse om det sanna värdet av mänskliga relationer.
Karen, som återhämtade sig hemma, lyssnade på min äventyrshistoria, road och rörd av den oväntade vändningen av händelserna.
’Kanske borde vi bjuda in George och Margaret på middag,’ föreslog jag och planerade redan reparationen av trädgården.
När jag inspekterade vår förstörda trädgård i dagsljus insåg jag att livets verkliga skatter ofta inte är begravda i marken, utan i de band vi knyter och de upplevelser vi delar.
Vad skulle du ha gjort i mitt ställe? Jag ser fram emot dina tankar.”
