Oleg satt tyst vid köksbordet, hans blick fäst vid den tomma kaffekoppen framför honom. Luften var tung, som om hela rummet väntade på hans nästa ord. «Vi har varit gifta i 27 år, Marina. Oksana är vuxen nu, och jag känner inte längre att vi hör ihop.»
Marina såg på honom, som om hon försökte förstå om han var allvarlig. «Så, vad säger du? Ska vi dela på oss? För att du känner att du inte vill vara med mig längre?»
Oleg suckade djupt. «Det handlar inte om dig. Du är vacker, jag har alltid uppskattat dig. Men vi har liksom fastnat i samma gamla mönster. Jag behöver något nytt, något mer.»Marina rynkade pannan.
«Så, du vill ha en yngre kvinna? Eller är du bara trött på vårt liv här, tillsammans?»Oleg skakade på huvudet. «Det är inte det. Jag vill bara känna att det finns mer att leva för. Och jag tror inte att vi kan hitta det här, tillsammans.»
Marina var tyst en stund, smälte hans ord. Det var sant att passionen inte längre brann som förut. Men hon hade aldrig haft behovet av någon annan. Hennes liv hade alltid handlat om arbete,
om att ta hand om hemmet och om deras dotter Oksana, som nu hade sitt eget liv och sina egna barn.»Du säger att vi fastnat,» började hon efter en stund. «Men vi har byggt ett liv tillsammans. Och vi har varandra. Är det inte värt något?»
Oleg såg på henne, men hans ögon var kalla. «Det känns inte så längre. Vi lever för oss själva, men inte för varandra. Det är inte samma sak längre.»Oksana, som just kommit in genom dörren, stannade och hörde sina föräldrar prata.
«Så vad är det här, pappa? Du vill skilja dig nu?»Oleg tittade på sin dotter, men hans svar var luddigt. «Det handlar om mer än bara en skilsmässa, Oksana. Det handlar om att vi har växt ifrån varandra.
Jag vill inte vara fast i en relation bara för att vi alltid varit tillsammans.»Marina var tyst. För första gången på länge kände hon en vrede växa inom sig. Hur kunde han vara så hjärtlös? Så kall och utan förståelse för det liv de hade byggt ihop?
«Så du vill bara lämna mig för något bättre?» frågade Oksana, hennes röst skar som en kniv.»Nej, det är inte så jag ser på det,» svarade Oleg. «Jag vill bara känna att jag lever igen.»
Marina andades ut, hennes ögon var fyllda av både sorg och ilska. «Du vill ha något nytt, men du har inget att ge mig längre, Oleg. Jag har kämpat för oss två i alla år. Och nu, när jag inte längre har någon för att hålla oss samman, säger du att du vill ge upp.»
Oksana var tyst. Hon förstod mer än vad Oleg trodde. Men det var inget hon ville säga högt. «Så, när ska ni dra upp skilsmässan?»Oleg tittade på henne, förvånad över frågan. «Jag tänker inte göra det hastigt, Oksana. Det måste vara genomtänkt.»
Marina drog ett djupt andetag. «Så tänker du inte skiljas för att du är för lat, eller för att du inte vill se det som ett misslyckande?»»Okej, sluta nu,» sade Oleg, uppenbart trött på argumenten. «Vi måste börja tänka på vad vi ska göra framöver.»
Marina stirrade på honom och tänkte på alla år de hade varit tillsammans. Hur deras drömmar en gång hade varit samma, men nu kändes det som om han hade glömt vad de hade byggt.
Hennes känslor var blandade, men en sak var säker: Hon skulle inte låta honom förstöra hennes framtid för sina egna egoistiska behov.»Jag förstår. Du har redan bestämt dig. Men du får inte förvänta dig att jag ska följa med,» sade hon. «Jag har något bättre framför mig.»
Oksana skakade på huvudet, men hon sa inget. Hon visste att hennes mamma var stark, och att hon skulle klara sig utan Oleg. Det var bara Oleg som inte hade insett det än.Det dröjde inte länge förrän Marina fick ett samtal.
En gammal vän, en granne till hennes bortgångna moster, ringde och berättade att hennes moster lämnat henne något i arv. «Du var den enda som alltid besökte henne, Marina. Nu har hon lämnat allt till dig.»
Marina var förvånad, men samtidigt visste hon att hennes moster alltid uppskattat hennes närvaro. Det var en känsla av rättvisa. Oleg, på andra sidan, blev inte glad när han hörde om arvet.
Hans blick förändrades, och Marina såg hur han började kalkylera sina chanser att dra nytta av situationen. Men det var inte länge innan han började tala om att de skulle «bygga framtiden tillsammans» igen, som om inget hade hänt.
«Okej, nu har du ju en förmögenhet. Vill du dela det här med mig?» frågade Oleg med ett leende.Marina såg på honom, trött på hans spel. «Nej, Oleg. Du har förlorat mig. Det är över nu.»
Det dröjde inte länge innan Marina ansökte om skilsmässa. Oleg försökte gång på gång att övertala henne, men hon var fast besluten. Det var dags för dem att gå åt olika håll.
När skilsmässan var klar, var det klart att Oleg hade gjort sitt val. Men Marina hade något att gå vidare med. Hon hade fått en ny känsla av frihet, och hon kände att det var dags att börja om på sina egna villkor.
«Jag har fått nog, Oleg,» sade Marina en sista gång. «Det här är över.» Och med det lämnade hon honom bakom sig, redo att bygga sitt eget liv, utan honom.
